En stor sak som jag är väldigt glad över att Miljöpartiet driver är barn och ungas rätt till hälsa och välmående. Psykisk ohälsa bland barn och unga ska vara en prioriterad fråga.

Vi vill jobba förebyggande såklart så ohälsa aldrig uppstår men om den uppstår ska samhället vara rustat att hjälpa till.

Dels driver vi att elevhälsan på skolorna ska vara utformad så att barn kan få hjälp. Det kan handla om att de behöver stöd av en kurator eller psykolog och då ska det finnas så barn får hjälp i tid.

En annan sak som är viktigt att driva är möjligheten till att få hjälp via barn- och ungdomspsykiatrin. Idag är det ofta långa köer och det gör att barn och unga går med psykisk ohälsa under lång tid utan att få hjälp.

Jag har på nära håll följt många familjer där förtvivlade föräldrar för sina barns räkning försöker hitta hjälp och stöd. Familjerna hindras av långa köer och det gör att barn som mår mycket dåligt får vänta väldigt länge på hjälp.

Barnets mående påverkar hela familjen, och ofta andra närstående, som mår mycket dåligt av att se ett barn som har behov av stöd och hjälp inte få det.

En närstående till mig brukar säga “Du mår aldrig bättre än den familjemedlem som mår sämst” det vill säga att vi påverkar varandra genom hur vi mår. Därför blir en persons mående inte bara viktigt för personen själv utan också för hela samhället.

Det är viktigt för oss alla, oavsett ålder att få må så bra som möjligt. Jag värnar lite extra om våra barn och unga då jag tänker att ett barn som får hjälp kan resa sig ganska snabbt och hitta strategier och stöd för att kunna leva ett bra liv. Går det lång tid innan stöd och hjälp sätts in kan barn och unga hamna snett och det blir svårare att stötta och hjälpa dessa barn.

Jag är mycket stolt över att Jämställdhets- och mångfaldskommittén särskilt pekat ut satsningar på barn och ungas hälsa i den programfördjupning för jämställdhet vi skrivit.

Vi vill:

Kukkamariia Valtola Sjöberg
Sammankallande
Jämställdhets- och mångfaldskommittén

Jag brinner för att vi ska ge alla människor en riktigt ärlig chans att få blomma och vara sig själv utifrån sina förutsättningar. Tyvärr kan vi idag se väldigt tydligt att det inte är så. Vårt beteende och våra förväntningar på varandra skiljer sig åt på ett orättvist sätt utifrån vilket kön vi bemöter en person som. Visst är det lite konstigt uttryckt! Vilket kön vi bemöter en person som! Men, det är precis vad vi gör tyvärr. Vi har förväntningar på varandra och beter oss orättvist olika mot andra utifrån vilket kön vi tror att en person har.

Mönster, roller och samhällets förväntningar på oss utifrån kön är något som skapas tidigt. Vi behöver arbeta normkritiskt för att bryta med föreställningar om hur vi förväntas vara beroende på vilket kön vi har. Normkritik innebär att ifrågasätta sådana oftast oskrivna regler som sätter hinder i vägen för en person att få vara och känna sig på ett visst sätt.

Idag är det många unga tjejer i tonåren som mår dåligt. Många berättar om en stark press från normer kring hur de förväntas vara och bete sig. De kraven tas sedan med in i vuxen ålder och gör att psykisk ohälsa är den största orsaken till långtidssjukskrivningar bland kvinnor. Tunga nattskift på äldreboendet, sena kvällar på kontoret, lägre lön och hård press på att leva upp till samhällets bild av den perfekta mamman och partnern är några förklaringar till sjukskrivningarna. Sveriges kvinnor betalar alltså priset för vårt lands ojämställdhet med sin egen hälsa. Vi måste arbeta mot strukturerna i samhället som gör att kvinnor slits ut på arbetsmarknaden, tar det största ansvaret i hemmet och bedömer sig själva hårdare än vad män gör.

Det behövs att vi arbetar både med jämställdhet och normkritik så att alla barn och unga får utvecklas och vara den de är. Men vi behöver också satsa på skolhälsovården och barn- och ungdomspsykiatrin för att lyfta ungas psykiska hälsa. Det är därför Miljöpartiet i regeringen satsat på elevhälsan men också på att utbilda studie- och yrkesvägledare för att bidra till att elever inte begränsar sig i val av utbildning och yrkesinriktning utifrån kön eller bakgrund. Nu vill vi satsa ännu mer på skolhälsovården och en barn- och ungdomspsykiatri där ingen ska behöva vänta i kö innan de får hjälp.

Det finns ingen enkel väg när det gäller att utmana normer och uppfattningar kring vilka vi är utifrån vårt kön, ingen lätt väg till jämställdhet. Men med ett medvetet arbete inom normkritik och genom att arbeta även med hälsovården har vi en enorm möjlighet att öka jämställdheten och bygga trygga miljöer. Att bryta invanda mönster och utmana strukturer kring hur vi förväntas vara och agera efter kön.

Kukkamariia Valtola Sjöberg, sammankallande JMK

Jag är född i Helsingfors på 70-talet och min familj flyttade, som så många andra, till Sverige när jag var ett halvår gammal.

Jag är alltså uppvuxen här men har mina rötter i Finland.

Min familj pratade finska hemma och jag lärde mig svenska först vid 7 års ålder. Hemma åt vi ofta traditionell finsk mat, lyssnade på finsk musik och tittade på finsk tv. Jag tillbringade mycket tid på lov hos min stora släkt i Finland och jag älskade att umgås med någon av mina 42 kusiner, mina fastrar, mostrar eller mor- och farföräldrar.

Genom åren har jag varit med om många jobbiga och svåra upplevelser på grund av min bakgrund. Att bli retad som barn på grund av mitt namn, för min kultur och mitt språk har inte varit lätt och det har påverkat mig som person och gjort att jag ser på världen på ett annat sätt än vad många andra gör tror jag.

Det går som en röd tråd genom mitt liv, ett pärlhalsband av små och stora erfarenheter som gör att jag när jag nu är lite äldre har pusslat ihop dessa till att jag måste, att jag ska, jobba för alla människors lika rättigheter resten av mitt liv.

Det jag erfarit av att bli utmålad som ”annorlunda” på grund av min bakgrund har gjort att jag nu läst på och ser hur andra grupper i samhället påverkas av diskriminering, den ojämställda och ojämlika världen.

Det finns så många som har mycket värre och svårare upplevelser än jag och det gör att jag i solidaritet vill stå upp för allas lika rättigheter och möjligheter.

För mig betyder det att vi alla ska få bli behandlade som en människa, som en individ, en person. Inte som en finne, inte som en stereotyp ”Pekka med kniven” eller att folk ska dra slutsatser om en på grund av ens ursprung.

Jag har inte ett ”konstigt” namn för att göra det jobbigt för dig. Jag är Kukkamariia. Det är mitt namn och jag är en individ som är Sverigefinne.

Jag begär inte att Sverigefinnar ska få sina rättigheter som nationell minoritet för att du ska tycka det är jobbigt. Jag gör det för att vi har rätt till att få prata vårt språk, att få lära oss vårt språk.

Jag vill inte få till svar från en rektor att det ”inte är mitt ansvar” när jag vill att mina barn ska få lära sig sitt modersmål. Det är inte jag som ska behöva känna mig jobbig, du har ett ansvar mot den nationella minoriteten.

Jag är trött på att kämpa i motvind, att alltid få känna sig ”jobbig” när en vill begära det en har rätt till.

Jag fattar att många inte förstår varför, att många tycker att detta är en ickefråga men för den som är utsatt blir det ett ständigt spel som rör sig i bakgrunden i ens liv. Ett spel där det enda du vill är att få vara den du är utan hinder, men där samhället och enskilda sätter krokben framför en med jämna mellanrum.

Att tillhöra majoritetssamhället gör att en kan ha svårt att se andras svårigheter. Det kan vara lätt att se andras problem som ickefrågor, och tro att de inte spelar roll. Det kan vara lätt att tycka att folk är jobbiga, högljudda, besvärliga för att de vill kräva en massa saker som du inte fattar varför.

Men vi kräver inte olika insatser för att vara jobbiga, vi kräver de för att vi lever här, för att vi är en nationell minoritet som fått lida av diskriminering och för att vi står sida vid sida med andra som också vill ha sin värdighet, sina rättigheter.

Tips på vad vi kan göra tillsammans:

- Lyssna på andras erfarenheter av diskriminering och dela gärna info och läsa på om de nationella minoriteterna och urfolket samerna.

- Lyft fram personer från de nationella minoriteterna och urfolket samerna som gör bra saker för att utveckla samhällets bild av hur vi alla är individer och att vi har rättigheter.

- Avfärda inte andras upplevelser som jobbiga, fel, besvärliga, utan lyssna, ta in och försök och förstå.

Jag har inte ett ”konstigt” namn för att göra det jobbigt för dig. Jag är Kukkamariia. Det är mitt namn och jag är en individ som är Sverigefinne.

Kukkamariia Valtola Sjöberg, sammankallande JMK

Många talar om hur dåligt och otryggt Sverige är idag och hur mycket bättre det var förr. Men hur bra och tryggt var det egentligen förr? 

För första gången under de 25 år som gått, kommer jag öppet berätta delar av vad min familj utsatts för på grund av att jag som litet barn blev sjuk och fick en allvarlig (synlig) funktionsnedsättning.

Precis som idag, växte i början av 1990-talet de nationalistiska partier och politiska rörelser snabbt som anser att alla människor inte är lika mycket värda. Till exempel att du har en funktionsnedsättning, en annan hudfärg än vit, sexuell läggning eller religion osv.

Jag bildade familj och vi köpte en villa på en lugn liten gata. Det vi inte visste var att ortens ledande nynazist bara bodde ett par kvarter bort och att han skulle utse oss till ett av sina objekt för sitt hat mot människor som han ansåg inte är lika mycket värda och helt enkelt inte borde få leva.

Hoten och våldet började först i mindre skala med söndersparkad postlåda, snöbollar på fönstren, sparkar på ytterdörren osv. Men hoten och våldet tilltog alltmer. Det skulle ta allt för lång tid att skriva om allt vi utsattes för, så här är bara ett axplock för att du ska förstå vad det handlade om:

• Affischer med hakkors på vårt staket.
• Hängsnara i lyktstolpen utanför vår trädgård
• Stenkastning
• Ölburkar kastade från förbipasserande bilar
• Försök att köra på mig vid övergångställen
• Hot om att skära av mig halsen med en avslagen flaskhals

Till slut kunde och vågade vi helt enkelt inte gå ut kvällstid. Det hela eskalerade en sen kväll i mitten av 1990-talet. Vi fick då uppleva något som ingen som bor i Sverige borde behöva vara med om, men som återigen blivit verklighet i Sverige idag! 

Jag vill att du själv försöker förstå känslan av att höra ljudet från marscherande kängor på gatan och veta att det är till ditt hus och din familj som de är på väg. Det är en fruktansvärd känsla av rädsla, förtvivlan och hjälplöshet. När de 20-talet nynazisterna kommer fram till ditt hus, gör de halt och börjar skandera ”Mörda! Mörda! Mörda!”. Sedan börjar de skjuta i luften, vad gör du då? Kanske som vi gjorde, tog skydd på golvet för att inte bli träffade om de vände vapnen och började skjuta in genom fönstren. För oss var det kulmen av nästan tre års hot och våld, men i många år efteråt reagerade vi häftigt på okända ljud utifrån och oron för att våra barn skulle utsättas för hot eller skadas fanns där hela tiden.

Det allra svåraste under den här tiden var ändå den enorma känsla av ensamhet och utsatthet vi kände. Det var endast ett äldre grannpar som stöttade oss och hjälpte oss att ta ner affischer och hängsnaror samt lovade att ringa polisen om de såg att nynazisterna tog sig in i vårt hus. Övriga grannar låtsades inte om någonting och drog sig undan och vi upplevde det som om de tog avstånd från oss. Troligen var de rädda för att bli utsatta för nazisternas hot och hat, men hur skulle du vilja att dina grannar gjorde om du själv blev utsatt? Låt inte din tystnad utnyttjas av personer som inte vill ha ett öppet och tryggt Sverige för alla!

Vid ett tillfälle, precis när jag passerade en utomhusservering, mötte jag den ledande nynazisten 

Och han ropade ”hej råtta!” till mig. Personerna på serveringen utbrast förvånade ”men varför säger han så?”. De förstod inte, men jag förstod precis vad han menade, för jag har tydligt blivit informerad om det. Enligt honom är jag som har en funktionsnedsättning ett skadedjur och när de hittat en billig och lagom plågsam metod, så ska de utrota oss (det gäller förstås inte bara oss med funktionsnedsättningar, utan även judar, personer med utländsk bakgrund, homosexuella osv och när vi är utrotade så blir det antagligen någon annan grupp som inte passar dem och därför ska utrotas).

Det jag vill säga dig med att berätta vad min familj blivit utsatt för, är att din röst den 9:e september har oerhört stor betydelse för oss som tillhör de grupper som en del inte anser är svenskt eller norm för vårt svenska samhälle. 

Att välja bort nazistiska partier är ganska självklart för de flesta. Men jag ber dig, tänk efter innan du lägger din röst på exempelvis SD. För mig är SD ännu mer skrämmande än till exempel det nazistiska NMR, eftersom SD på liknande sätt vill göra skillnad mellan olika grupper av befolkningen, men gör det beräknande med en dold agenda och på ett sätt som tilltalar många svenskar som inte riktigt satt sig in i vad deras politik egentligen innebär.

Vet du verkligen vad SD i grunden står för och vad det kommer innebära för oss som inte tillhör normen för vårt svenska samhälle om de får makten? 

/Gästbloggare

Läs gärna mer om denna aktuella fråga här och här.

Åh, vad fin, vad duktig du är! Nämen vad cool, vad grym du är! Utan att tänka efter för mycket, vilket av dessa beröm tror du pojkar och flickor får höra oftast? Vad gör detta med oss och hur vi formas?

Mönster, roller och samhällets förväntningar på oss utifrån kön är något som skapas tidigt. En förskola och skola som arbetar med att lyfta barn som individer och inte som flickor, pojkar, tjejer och killar är därför viktigt för att alla ska känna att de kan utvecklas till den person de vill vara. Vi behöver arbeta med genuspedagogik för att bryta med föreställningar om hur vi förväntas vara beroende på vilket kön vi har och ifrågasätta sådana oftast oskrivna regler om hur pojkar och flickor är och ska vara. Det betyder också att inte förutsätta att pojkar och flickor gillar vissa saker just för att de är pojkar och flickor.

Både Moderaterna och Kristdemokraterna har i valet reklam där de tar avstånd från och kritiserar genuspedagogik i förskolan och skolan. Det är för Miljöpartiet inte bara helt oförståeligt utan faktiskt helt galet och visar på hur lite de båda partierna har förstått av genuspedagogikens betydelse för jämställdheten. Vi behöver mer jämställdhet i samhället och det är genom att jobba med roller, mönster och förväntningar som vi kan göra skillnad.

En förskola och skola som arbetar med allas lika värde som människor, inte som kön, och låter barn utvecklas till självständiga individer är och måste vara en prioritet. Om vi förväntar oss förändring i samhället är det genom att ge våra barn möjligheter att bli dem de vill som är nyckeln. Ska vi kunna agera och arbeta brett för ett jämställt samhälle även vad gäller vuxenlivet, på arbetsmarknaden och i våra regelverk, så måste det vara självklart från början att det är individer vi lyfter - inte begränsande normer kring hur vi är och förväntas vara utefter kön.

Kunskap och genuspedagogik talar knappast emot varandra, tvärtom. En jämställd förskola och skola främjar lärande. Vi vet att pojkar har sämre skolresultat år efter år och viss forskning finns som visar att pojkar underpresterar med flit! Forskning visar också att pojkar gör sämre resultat i skolan än de egentligen kan eftersom det anses ”nördigt” för pojkar att studera. En viktig uppgift för skolan är att motverka normer som kväver och istället lyfta det som stärker. Det behövs att vi arbetar med jämställdhet så att alla barn och unga får utvecklas och vara den de är.

Fin, duktig, cool och grym. Det finns ingen enkel väg när det gäller att utmana normer och uppfattningar kring vilka vi är utifrån vårt kön, ingen lätt väg till jämställdhet. Men med ett medvetet arbete med t ex utbildade pedagoger som lyfter genuspedagogik har vi en enorm möjlighet att förändra. Eftersom mönster, roller och samhällets förväntningar på oss utifrån kön skapas tidigt måste vi ge skolan de verktyg som behövs för att öka jämställdheten och bygga trygga miljöer.

Kukkamariia Valtola Sjöberg, sammankallande JMK

En diskriminering kommer sällan ensam, lite förenklat går det att beskriva ordet intersektionalitet så. Hur olika delar – ”sektioner” – interagerar med varandra. Begreppet lyfter fram hur makt och relationer mellan under- och överordnade, mellan normen och det ickenormativa, skapas och upprätthålls i ett samhälle. I en kampanj lyfter nu Miljöpartiets Jämställdhets- och mångfaldskommitté i ett digitalt lexikon olika ord och begrepp kopplat till jämställdhet och mångfald. Ord som ”norm”, ”jämlikhet” och ”intersektionalitet” förklaras kort i kampanjen som kommer att finnas på Instagram och Facebook.

En individ kan diskrimineras utifrån sitt kön, men också beroende på hudfärg, ålder, sexualitet, religion och funktionsnedsättning till exempel. Det sätt på vilket individen utsätts för diskriminering i samhället förstärks då eftersom olika anledningar till diskriminering förstärker varandra. Att ha ett intersektionellt perspektiv betyder att se hur olika maktordningar samspelar med varandra.

Men vad betyder det i praktiken och varför behöver vi arbeta intersektionellt? I samhället och inom politiken innebär det att vi när förslag läggs fram behöver se att de inte enbart gäller för en homogen målgrupp som utgörs av personer som är likadana. Som exempel kan nämnas hur det inom politiken – och särskilt inför valet – ofta pratas om att nå ut till underrepresenterade grupper. Men en underrepresenterad grupp ser inte ut på samma sätt och består inte endast av en sorts individ. Det kan röra sig om utrikes födda, men beroende på om det är kvinnor eller män, äldre eller yngre, så kommer ”gruppen” se olika ut och ha olika behov. Att se på målgruppen från ett intersektionellt perspektiv betyder därför att förstå att individerna i målgruppen underrepresenterade grupper är olika också beroende på t.ex. kön, ålder och funktionsnedsättning och anpassa arbetet därefter.

Intersektionalitet hjälper oss att se och analysera hur olika sorters diskriminerande maktordningar samverkar i samhället. Att förstå att en diskriminering sällan kommer ensam och ge oss verktyg för att lyfta, synliggöra och effektivt arbeta mot att det ska vara så.

Kukkamariia Valtola Sjöberg, sammankallande Miljöpartiets Jämställdhets- och mångfaldskommitté

Skolstart. För många barn och unga börjar nu skolan igen. Det har varit sommarlov och barnen kanske inte alls har längtat till skolan men det känns ändå kul att gå tillbaka och träffa kompisar.

Samtidigt fasar andra barn och unga och deras familjer inför skolstarten. Vi tänker särskilt bland annat på barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) som kanske går till skolan med känslor av vånda och misslyckanden.

Barn med autism upplever sin omgivning på ett annat sätt än andra barn och uttrycker sig och beter sig ofta på ett sätt som andra kan uppleva som annorlunda.

Det här är funktionsnedsättningar som dessa barn har rätt att få hjälp med i skolan, för att klara av att vara i skolan och kunna lära sig och utvecklas utifrån sina förutsättningar.

Tyvärr får dock inte alla barn den hjälp de behöver vilket ger mycket negativa konsekvenser både för barnet själv, för familjerna och även för omgivningen i skolan.

Vi vill lyfta en aspekt som är viktig för många av dessa barn och deras familjer, nämligen bemötande och förståelse.

Något som vi märker när vi följer diskussioner om barn i behov av stöd, är att väldigt många vuxna kring barnen, och faktiskt barnen själva, känner en stor maktlöshet och oro inför skolan. Många föräldrar önskar att skolan skulle lyssna mer på de behov som deras barn med funktionsnedsättningar har.

Många föräldrar får kämpa med näbbar och klor för att deras barn ska få rätt till en fungerande skolgång med rätt stöd och hjälp.

Barn och unga med autism kan ha svårt med stora klasser, med bullriga miljöer, med otydlighet och avsaknad av strukturer.

Det som är bra för barn med autism är ofta också väldigt bra för alla barn, till exempel: mindre klasser, lugna miljöer, tydliga scheman, egen sittplats i klassrummet, förutsägbarhet och rutiner.

Vissa saker kostar pengar att genomföra medan andra är enkla och handlar om hur vi tänker om allas lika rättigheter till en bra skolgång.

Att göra ett tydligt schema kostar inte mer pengar, inte heller att alla har en egen plats (som inte byts hela tiden) eller att skapa lugn och ro samt att tillåta hörselkåpor, kepsar och luvor.

Små hjälpmedel så som keps kan göra stor skillnad i vardagen för den som är känslig för intryck som ljud och ljus. När vi sätter regler i skolan behöver vi göra det utifrån att alla ska kunna följa dem, inte bara några.

Vi tror att mer insatser behövs i samhället för att underlätta för den som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Vi föreslår:

• Att alla inblandade i skolan, från politiker, förvaltning, rektorer, lärare, pedagoger och övrig personal får utbildning om olika funktionsnedsättningar och hur barn och unga med dessa kan få rätt stöd och hjälp i skolan.

• Att vi nu på en gång gör alla de insatser som inte kostar något för att alla ska ha en chans att få gå till skolan, må bra och få lyckas med sin skolgång.

• Att alla kommunpolitiker tar sitt ansvar för att avsätta pengar för att alla barn ska kunna gå till skolan och kunna utvecklas där.

Alla har rätt att gå till skolan och känna sig trygga, få möjlighet att lära sig och känna sig stolta över sina framsteg. Insatser för lika rättigheter behövs nu, inte sen, inte av någon annan utan nu, av oss alla.

Kukkamariia Valtol­a Sjöberg, sammankallande JMK
Mats Dellrud, ledamot JMK