Idag är det den Internationella dagen mot kvinnlig könsstympning. En väldigt viktig fråga! Flickors och kvinnors kön och sexualitet är något som olika samhällen ofta försökt och försöker kontrollera. Kvinnor i många delar av världen, även i Sverige, är inte alltid fria att leva sina liv med möjligheten att besluta om sin egen kropp och sexualitet. Detta måste vi ändra på!

Det finns olika uppskattningar av förekomst av könsstympning bland flickor och kvinnor i Sverige. Enligt Socialstyrelsen beräknas att 38 000 flickor och kvinnor bosatta i Sverige i dag kan vara könsstympade. Av dessa är cirka 7 000 flickor under 18 år. Tyvärr är det här ett problem som vi inte riktigt har koll på hur stort det är i antal, då vi inte heller vet hur många som könsstympats innan de kom till Sverige. Varje fall är ett övergrepp och en misshandel som får allvarliga konsekvenser för den utsatta, vi behöver både få mer kunskap om frågan men också bättre metoder för att förhindra att detta sker.

Könsstympning av flickor och kvinnor är förbjudet enligt lag i Sverige, även om flickan blir könsstympad utanför Sveriges gränser. Det är en del av det hedersrelaterade våldet och förtrycket och vi måste jobba ännu hårdare för att få ett slut på detta.

I hela världen beräknas mer än 200 miljoner flickor och kvinnor vara könsstympade och varje år riskerar cirka 3 miljoner flickor att bli utsatta för någon typ av könsstympning. Det är så mycket lidande som hade kunnat förhindrats!

Miljöpartiet vill:  

• Bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck både nationellt och internationellt.

• Skapa bättre förutsättningar för kvinnojourernas arbete genom mer långsiktigt    ekonomiskt stöd.

• Skärpa straffen för brott med hedersmotiv.

• Utöka arbetet med att förebygga hedersnormer och utbilda relevanta myndigheter och personal i t ex skola om hedersrelaterat våld och förtryck.

• Stärka kompetensen hos socialtjänsten, skolan och hos andra som i olika sammanhang möter barn och ungdomar, i att arbeta med hedersrelaterade ärenden.

Kukkamariia Valtola Sjöberg (MP)

Sammankallande

Jämställdhets- och mångfaldskommittén

Det allra första samiska landsmötet hölls i norska Trondheim den 6 februari 1917. Mötet samlade över 100 personer. Många av de närvarande var kvinnor. Till minne av detta möte firas samernas nationaldag.

Kanske flaggar du idag med den samiska flaggan som godkändes 1986?

Vet du om vad alla färger betyder på den?

Det gröna står för växtlighet och landet Sápmi, Samernas land, det blå för vattnet, det röda för elden och det gula för solen. Ringen på flaggan är andligheten som binder ihop de fyra elementen/färgerna.

Passa på också och lyssna till den samiska nationalsången som heter ”Sámi soga lávlla”, som skrevs 1906 av Isak Saba och komponerades senare av Arne Sörlie, den finns att lyssna på t ex på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=a4hjMzjbANE

Samerna är ursprungsfolk och nationell minoritet i Sverige och samiskan är ett nationellt minoritetsspråk.

Men samerna får alldeles för lite uppmärksamhet och får kämpa för sina rättigheter här i vårt land.

Det är som om det förtryck som funnits genom århundradena nu även omgärdas av en stor tystnad. Hur mycket skrivs och talas det om samernas rättigheter och kultur?

Själv känner jag att jag har alldeles för lite kunskaper och verkligen måste ta mitt ansvar för att lära mig mer!

Jag tillhör ju själv den nationella minoriteten, sverigefinnarna, och känner starkt att det är viktigt att alla nationella minoriteter och urfolket får sina rättigheter och att våra kulturer lyfts fram och berättas mer om. Jag tror att den stora bristen på kunskap som finns gör också att det bland många i allmänheten inte finns ett så stort intresse för varken urfolket samerna eller andra nationella minoriteter.

Sverige bör stärka samernas självbestämmande och inflytande bland annat genom skriva under ILO:s konvention 169 om urfolks rättigheter och ta ansvar och ge upprättelse för historiska övergrepp. För den som vill läsa konventionen finns den här (på engelska): http://ilo.org/dyn/normlex/en/f?p=NORMLEXPUB:12100:0::NO::P12100_ILO_CODE:C169

Det är också viktigt att skolan följer läroplanen och verkligen ger barnen kunskap om våra nationella minoriteter och urfolket samerna. Så här står det att barnen ska ha fått med sig i grundskolan: ”kunskaper om de nationella minoriteternas kultur, språk, religion och historia” (Lgr11, avsnitt 2.2).

Jag undrar ibland hur det efterföljs och hur många barn som verkligen får med sig kunskaper om dessa frågor. Tidigare har jag läst att många lärare känner att de behöver mer information om de nationella minoriteterna och stöd i hur de ska undervisa om detta.

Det kan vara viktigt för våra kommuner att följa upp hur kunskaper ges till våra barn om de nationella minoriteterna och urfolket samerna.

Jag ska ta ansvar för min egen okunskap genom att läsa på mer om samerna. Jag funderar på om kommittén jag leder kanske kunde förlägga ett av våra möten i Sápmi. På så sätt skulle vi på plats kunna få mer information om Sveriges urfolk.
Genom mer kunskap kan vi sprida information om rättigheter, kultur och ge upprättelse.
Det är något väl värt att jobba för!

Kukkamariia Valtola Sjöberg (MP)

Sammankallande

Jämställdhets- och mångfaldskommittén

Under 2019 ska jag utbilda mig till antinazistisk folkbildare. Det känns som en av de viktigaste sakerna jag kan göra just nu.

Kanske finns det de som tänker att vi inte behöver prata om Förintelsen? Varför ska vi lyfta fram de fruktansvärda, uttänkta, planerade och grymma händelser som ledde till att miljontals judar, romer, funktionsnedsatta, homosexuella och oliktänkande, mördades av nazister under andra världskriget? Det var ju så länge sen kanske någon tänker.

Kanske finns det de som tycker att vi har pratat nog om detta? Eller att det inte är viktigt längre?

Jag tror att det är av yttersta vikt att prata om Förintelsen. Vi behöver minnas för att se till att vi rör oss mot en medmänskligare värld.

Genom att komma ihåg, genom att se vad grymheter och ondska leder till, kan vi också slå in på andra spår än vad som gjordes då. Vi kan fatta beslut som formar världen efter den enkla idéen om att vi alla som jämbördiga delar denna jord med varandra.

Vi delar tid och rum med varandra och när vi delar den med varandra gör vi det på lika villkor. Allt annat är humbug, det vill säga dumheter.

Att dela in människor efter olika kategorier som skulle ha olika mänskliga rättigheter är totalt vidrigt.

Tyvärr är detta inte givet även idag. Även med vetskapen om andra världskrigets grymheter går vi med raska steg mot mindre medkänsla känner jag.

Partier och personer som är emot lika rättigheter, jämställdhet och jämlikhet vinner mark i land efter land medan människor jublar över åsikter som sliter medmänskligheten isär.

Kommentarsfälten på internet fylls av snabba omdömen om varandra så som ”offerkofta”, ”idiot” eller andra mer eller mindre ”kreativa” benämningar på andra.

Ibland känns det som att kliva ner i en avgrund av elakheter och självintresse.

Det kan kännas som småsaker i en text om Förintelsen, men det är en känsla av att leva i en tid där det spelar mindre roll vilken medmänniska du är än om du lyckats få andra med dig på ett hånskratt eller bygga dig en karriär av elakheter.

När jag såg nazister marschera i Almedalen kröp en kall kår längs med ryggraden. Att det valet, att vara nazist på 2000-talet, fortfarande känns lockande för vissa känns fruktansvärt.

Men tyvärr är jag inte så förvånad då jag tycker mig se en rörelse som går som en våg över världen, en rörelse som fångar upp alla som böjer sig lätt för vilken vind som helst. En förflyttning som fångar upp alla som är arga, missnöjda, frustrerade och som älskar att hata mer än att älska.

Kommer du ihåg som barn, när du såg något du blev rädd för, eller när någon var elak?

Kommer du ihåg din reaktion av chock och misstro? Varför var personen elak mot någon annan?

Det var ofattbart.

Jag tror att det är viktigt att behålla sin förmåga att bli chockad över elakheter och grymheter och samtidigt hålla sitt hjärta varmt och ömt inför sina medmänniskor.

På så sätt blir onda handlingar mot andra svårare att både göra och uthärda att tyst följa vid sidan om.

Vi behöver agera i vardagen mot mobbning, mot elakheter och grymheter och förstå att varje handling spelar roll.

Det spelar roll vad jag skriver, säger och gör.

Det känns bra att regeringen vill att ett museum öppnas som ska uppmärksamma Förintelsen.

Det är också viktigt att kunskapen hålls vid liv i skolor så våra barn och unga får information om hur ondskan kan komma till makten men också om hur den stora massans tystnad kan leda till massmord. När för få säger ifrån får mörkret plats att växa.

Det är vårt ansvar som vuxna att både bilda oss själva om Förintelsen men också sprida den kunskapen vidare till barnen.

Jag vill inte vara på väg till ett nytt Auschwitz, jag vill röra mig tillsammans med mina medmänniskor mot en bättre plats.

Därför kommer jag alltid minnas Förintelsen, jag kommer prata om den, skriva om den, och göra allt för att vi tillsammans ska bege oss mot en bättre plats.

Kukkamariia Valtola Sjöberg

Sammankallande JMK

Studerande till antinazistisk folkbildare

Idag ska Nobelpriset delas ut och för femte gången någonsin får en kvinna en del av priset i kemi. Hon heter Frances Arnold och trots att hon är 40 år äldre än mig bemöts kvinnliga universitetsstuderande inom naturvetenskap på liknande sätt nu som då.  

Under min första kurs i kemi kom en manlig studerande fram till mig och sa att jag inte borde vara där. ”Bara din närvaro som kvinna gör att medellönen inom naturvetenskapliga yrken går ner.” Jag kunde inte bemöta hans påhopp eftersom det sorgliga är att han har helt rätt. Inom civilingenjörsyrken har de inriktningar med högst andel kvinnor avsevärt lägre lön än de med högst andel män. Istället för att angripa mig som kvinna borde han tillsammans med mig kämpa för lika lön för lika arbete oavsett könsidentitet!

Inom naturvetenskapliga institutioner dominerar männen fortfarande kraftigt, framför allt på högre positioner. Alltför många behandlar kvinnliga universitetsstuderande nedvärderande och ifrågasättande. Som kvinna måste jag prestera bättre än manliga kurskamrater vid rapporter och andra inlämningsuppgifter för att få samma betyg.

Jag kallar det för ”lilla-gumman-syndromet”, när de utgår ifrån att jag som kvinna inte förstår eller kan utföra en specifik uppgift. De förklarar för mig vad som ska göras och hur det ska gå till, trots att jag inte bett om det och mycket väl kan utföra uppgiften utan (extra) hjälp.

Vid presentationer av kvinnliga forskares rapporter och artiklar förminskas deras forskningsresultat. Många gånger beskrivs de kvinnliga forskarnas utseende och kroppsformer, istället för att helt fokusera på deras upptäckter och resultat. Hittills har jag aldrig hört en manlig forskares utseende eller kroppsform beskrivas på det sättet.

Frances Arnold är en viktig förebild för mig. Hon har fått kämpa för sin rätt som kvinnlig forskare att inte tryckas ner av manliga forskarkollegor. Istället har hon dragit nytta av sin erfarenhet och gjort det till sin styrka.

Jag vill uppmana alla andra kvinnliga studerande på naturvetenskapliga institutioner att kämpa vidare. Vi får inte ge upp förrän vi har samma rättigheter för lika arbete som männen!

Astrid Dellrud (gästbloggare)

Runtom i Sverige arrangeras på Internationella funktionsrättsdagen, 3 december, manifestationer för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Det handlar om något som borde vara en självklarhet, men inte är det, nämligen för rätten att leva som alla andra med jämlika livsvillkor och med full delaktighet i samhället. Rätten att leva livet som andra!

En funktionsnedsättning är en nedsättning av fysisk, psykisk, kognitiv eller intellektuell funktionsförmåga. Behovet av stöd ser olika ut både beroende på funktionsnedsättning och enskild person.

År 2018 är livsvillkoren fortfarande betydligt sämre för personer med funktionsnedsättningar än för andra. Vi märker av en åtstramningspolitik som ökar skillnaderna och på allvarliga sätt minskar friheten och delaktigheten i samhället för personer med funktionsnedsättningar, bland annat för personer som har rätt till insatser inom LSS. Jag känner att samhällsklimatet och utvecklingen är på väg åt fel håll!

LSS - Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade

LSS infördes 1994 och har för många inneburit en mycket positiv förändring. LSS är en rättighetslag som ska garantera personer med omfattande och varaktiga Funktionsnedsättningar goda levnadsvillkor. De ska få den hjälp de behöver i det dagliga livet och kunna påverka vilket stöd och vilken service de får. Målet är att den enskilde får möjlighet att leva som andra. En utredning pågår och ska lämna sitt slutbetänkande i januari 2019.

Sverige – ett tillgängligt samhälle för alla 2010

Krav på tillgänglighet i publika miljöer har funnits i plan- och bygglagstiftningen sedan 1960-talet. Kraven ställs när en bygger nytt och när en gör större förändringar. För att öka tillgängligheten i en snabbare takt behöver en även förbättra befintliga miljöer, inte bara invänta att de byggs om eller ersätts.

Sedan år 2001 finns det därför bestämmelser med krav om att ”enkelt avhjälpta hinder” ska åtgärdas i lokaler dit allmänheten har tillträde, så kallade publika lokaler, och till allmänna platser. När reglerna infördes angav regeringen i förarbetena till lagstiftningen som målsättning att alla enkelt avhjälpta hinder skulle vara åtgärdade senast vid utgången av år 2010. Trots det finns år 2018 fortfarande många enkelt avhjälpta hinder i publika lokaler och på allmänna platser som helt i onödan gör det dagliga livet besvärligt för personer med funktionsnedsättningar.

Hög tid – nu krävs politiska beslut

Nu är det dags att riksdagen fattar de beslut som krävs och att kommunerna tar det ansvar som de har för att även personer med funktionsnedsättningars rättigheter blir tillgodosedda. Innan nästa internationella funktionsrättsdag 3 december 2019, vill jag bland annat att följande ska genomförts:

1. Att LSS också i verkligheten blir den rättighetslag som den är avsedd att vara
   LSS lagen behöver förtydligas, så att den ger  alla människor den värdighet och rättighet som LSS lagen anger.
   Vältra inte kostnader mellan stat och kommun beroende på personens antal assistanstimmar, utan se till den enskildes verkliga behov.  Det skulle vara bättre att försäkringskassan/staten stod för hela ansvaret oavsett antal timmar.
   Självklart ska allt eventuellt fusk beivras, men det får inte ske genom att fokusera på antalet assistanstimmar, utan genom att bland annat effektivisera olika myndigheters samarbete.

2. Att en jämställdhetsgenomlysning görs av LSS
   Statistiken visar att antalet personer med insatser enligt LSS ökade marginellt mellan 2016 och 2017. Fler män än kvinnor får insatser, framförallt i de yngre åldrarna. Insatser enligt LSS minskade till kvinnorna från 2016 till 2017 medan de ökade bland männen.
   Vad beror denna ojämställdhet av insatser inom LSS på?

3. Att Sverige ska vara tillgängligt för alla 2031
   Enkelt avhjälpta hinder måste åtgärdas i en mycket snabbare takt. Riksdagen måste fatta beslut om de verktyg som behövs för att se till att detta blir verklighet. Kommunerna måste följa upp att Boverkets föreskrifter om enkelt avhjälpta hinder genomförs och sätta press på de som inte gör de åtgärder som krävs.

4. Att kravet om tillgänglighet blir verklighet på riktigt vid om- och nybyggnationer
   Kravet om tillgänglighet är det som ska gälla vid om- och nybyggnationer av allmänna lokaler och allmänna platser. Jag vill aldrig mer vara med om ett nytt Stockholm City eller någon annan plats, där tillgängligheten är alldeles för dålig och inte alls genomtänkt!
   Det finns regler och föreskrifter som ska följas och det måste tydligt framgå i upphandlingar med mera att om inte kravet om tillgänglighet följs, så ger det konsekvenser för de som ansvarar för byggnationen. Krävs det ändrade lagar eller direktiv med mera, så är det dags för det nu!

Mats Dellrud (Miljöpartiets Jämställdhets- och mångfaldskommitté)

Valet är över men arbetet fortsätter. Arbetet för jämställdhet och mångfald i ett hållbart samhälle. Och det arbetet är faktiskt än viktigare nu!

Genom att söka JMKs projektmedel kan lokalavdelningar inom Miljöpartiet få stöd för lokalt jämställdhetsarbete med mångfaldsaspekter. Särskilt kvinnors organisering och möjlighet att vara aktiva politiker är fokus för de pengar som kan sökas. Det finns flera exempel på vad olika lokalavdelningar gjort för de projektmedel som JMK har gett, som föreläsningar med rättviseförmedlingen, nätverksträffar, temakvällar

och utbildningar.

På http://jmk.medlem.mp.se/lokala-projekt finns mer information om hur ansökan går till och fler exempel på aktiviteter som kan anordnas. Senast den 15 oktober vill vi i JMK ha era ansökningar. Även om valet är över så är inte arbetet med miljö, klimat, jämställdhet och mångfald det! Tvärtom – det arbetet behövs nu mer än någonsin!