Idag är det internationella ungdomsdagen, en dag som utlystes av Förenta Nationerna år 1999 i syfte att uppmärksamma de utmaningar och problem som dagens unga i världen står inför. Det kan faktiskt jämföras med internationella kvinnodagen 8 mars, eftersom den dagen är till för att belysa kampen för kvinnors rättigheter. Likaså är 12 augusti en dag för att belysa kampen för ungdomars rättigheter världen över. Jag tänkte ägna dagen åt att upplysa om vikten att ta ungdomens röst på allvar i klimatfrågan.

Av världens människor är omkring 1,8 miljarder unga mellan 10 och 24 år gamla. Aldrig någonsin har populationen av människor i den åldersgruppen varit så hög. Det är just dessa människor som också skall tvingas leva med konsekvenserna av det klimathot som deras föräldrageneration och mor- och farföräldrageneration varit med om att skapa och accelerera. Få har missat 16-åriga svenska Greta Thunberg som öppet manifesterat för att vi vuxna ska ta klimatforskarnas ord på allvar. Att just Greta Thunberg och hennes generation protesterar är inget konstigt. Det är faktiskt deras framtid det handlar om.

Att vara ung innebär en hel del när det gäller att tas på allvar. Många gånger avfärdas unga oavsett vad det än är de säger, oavsett hur de än säger det. Det heter ofta “ung och dum” och att unga kommer på bättre tankar när de blir äldre. Det kan vara allt från att visselblåsa om missförhållanden och dysfunktionalitet i ens egna familj (missbruk, misshandel, sexuella övergrepp eller annat otäckt) till om det råder orättfärdigheter i skolan eller storpolitiska saker såsom efterfrågan till åtgärder mot klimathotet. Det går också att fråga sig hur rättvist det egentligen är när unga ska betala priset för något de tidigare generationerna har orsakat.

Alla barn kommer behöva betala priset för den globala uppvärmningen om inte vi vuxna skärper till oss, lyssnar på dem när de ber oss ta klimatforskarnas ord på allvar, och utför storpolitiska åtgärder (vilka än de må vara, inom demokratins ramar förstås) för att det inte ska vara försent. Det är därför skamligt hur det i kommentarsfält på Facebook, på Twitter och övriga sociala medier, kastas skit på Greta Thunberg för att hon som ung vågar säga ifrån. Det är inte mer än rätt att dagens ungdom säger ifrån när vi vuxna är i färd att förstöra det enda hem vi alla har, det vill säga planeten jorden.

Visst, ungdomen har inte levt lika länge som den vuxne. Ändå är det viktigt att ungdomens röst tas lika mycket på allvar som den vuxnes, och att kritik riktas mot det hen säger istället för mot hens ålder. Ungdomar är blivande beslutsfattare, företagare, arbetare, forskare, föräldrar etc. Så här i Internationella Ungdomsdagen vill jag härmed uppmärksamma ungdomens röst, särskilt i det mest sårbara och allvarligaste vi har, det vill säga frågan om klimatet. 

När jag gick med i Miljöpartiet så var det flera i min omgivning som fnyste och sade “typiskt er unga! Du kommer komma på bättre tankar när du blir äldre!”. På den tiden var jag lika gammal som Greta Thunberg är idag. När jag flera år senare gick in i den lokalparlamentariska politiken här i Arvika var det några som berättade att jag hade alla kvalitéer men ett väldigt stort hinder, förutom att jag var en kvinna med utländskt påbrå. Detta hinder var att jag var “för ung”. Min ungdom gjorde alltså enligt dem att det inte spelade någon roll hur vältalig, påläst och driven jag var, eller att jag var färdigutbildad arkivarie, jag var fortfarande för ung för att tas på allvar. Som tur var lät jag inte det knäcka mig. Det fanns så många fler som begrep att ålder inte är något en människa kan hjälpa att hen har. Till ålderisterna som klankade och klankar ner på mig har jag bara en sak att säga; visst är jag ung nu, men det går över. Klimatet väntar inte på att vi unga ska bli äldre.

Avslutningsvis finns det ett mycket välkänt gammalt talesätt (som troligtvis härstammar från Amerikas urbefolkningar) som förtjänar att användas här: “Vi ärver inte jorden av våra fäder, vi lånar den av våra barn”. Med det sagt hoppas jag att ungdomens röst på riktigt tas på allvar, såväl idag som resterande dagar av året. Mänsklighetens välmående kräver det.

Alina Koltsova (MP)

Ledamot i Jämställdhets- och mångfaldskommitté

När LSS infördes 1994 beskrevs det som en islossning. Personer med omfattande funktionsnedsättningar gick från att tidigare ha varit beroende av sina anhöriga alternativt varit stationerade på omsorgsboenden till att istället få chansen att delta fullt ut i samhället. Den då nya lagen innebar också en strukturell maktförskjutning från ett samhälle där funktionshindrades frihet låg i någon annans händer till ett samhälle där individen fick ha makt över sitt eget liv oavsett funktionalitet.

På många sätt kan inrättandet av LSS liknas vid reformer som exempelvis att ta bort sambeskattningen, införa ökad barnomsorg och andra reformer som under 1970-talet bidrog till att många kvinnor kunde etablera sig på arbetsmarknaden istället för att vara begränsade till en roll som hemmafru. Precis som att den kampen för kvinnors rättigheter fortskrider än idag och där den feministiska rörelsen vill ta nästa steg för jämställdheten, på samma sätt måste också kampen för funktionshindrades rättigheter fortsätta på ett sätt som innebär att man tar nästa steg.

När man läser media är det lätt att få uppfattningen att alla personer som tidigare haft rätt till assistans har blivit av med den. Visst är det också många som har blivit det, men det är också många som inte har blivit av med sin assistans. Den senare gruppen glöms lätt bort i det mediaklimat som råder. För bara för att man har rätt till tillräckligt många assistanstimmar betyder inte det att livet är en fröjd. Sanningen är den att även inom assistansen finns det stora problem.

Många assistansbolag uppger att det är svårt att rekrytera till yrket och omsättningen bland de som jobbar är hög. Enligt branschorganisationen Vårdföretagarna kommer det saknas cirka 8000 personer inom yrket år 2026. Lägg där till att branschen blivit ett lockbete för kriminella organisationer som utnyttjar assistansersättningen istället för att pengarna går till den som behöver assistansen mest, det vill säga den assistansberättigade. De allra flesta fuskar så klart inte, men dessvärre är det alldeles för många som gör det.

På liknande sätt kan man även se att konflikter om assistansersättning uppstår även på andra håll. För några månader sedan rapporterade Dagens Nyheter till exempel om en kvinna med omfattande funktionsnedsättningar som blivit föremål för en infekterad konflikt mellan ett assistansbolag och hennes anhöriga kring vilka behov hon egentligen hade i sitt dagliga liv. De anhöriga menade att de var mest lämpade att jobba som assistenter åt henne och bytte därmed bolag, medan assistansbolaget menade att personen i fråga inte ville ha och göra med sina anhöriga och att det bästa sättet att uppfylla den viljan var om hon var kvar som kund hos dem. Liknande exempel finns på flera håll i landet. Vilka som har rätt i sådana konflikter är ofta svårt för politiken och det omgivande samhället att avgöra, men vi kan konstatera att detta också urholkar LSS. Lagen skapades för att bidra till inkludering och mänskliga rättigheter, inte för att personer utan funktionsnedsättning ska bråka om pengar.

Miljöpartiet gick till val 2018 på att LSS ska säkerställas så att dess ursprungliga intentioner kan uppfyllas. Detta innebär enligt vår mening inte bara att man ska ha rätt till det stöd man behöver. Man måste också få förutsättningar att kunna förverkliga det stödet. Därför behöver yrket personlig assistans uppgraderas och professionaliseras så att fler söker sig till yrket. Utbildning och att motverka fördomen om att yrket är vårdyrke, och inte ett yrke inom förvaltning av mänskliga rättigheter som det egentligen är, kan vara två verktyg som kan locka fler till yrket. Vidare måste rättsväsendet ta hårdare tag mot oseriösa assistansbolag och kriminella aktörer samtidigt som vi behöver fler incitament för att säkerställa att även anhöriga verkligen tar den assistansberättigades bästa i fokus när man är involverad i dennes assistans.

Ytterst är detta en fråga om livskvalité. Bakom varje vakant tjänst, kriminell aktör och ekonomisk konflikt finns en människa som vill förverkliga sina drömmar och leva ett liv i frihet. Därför vill vi i Miljöpartiet sätta människan i centrum för utformningen av assistansen. Det är ett sätt att ta nästa steg i utvecklingen för funktionshindrades rättigheter. För man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Den svenska kvinnorörelsen kämpar för att motverka hedersförtryck och en traditionell syn på kön inom vissa extremt patriarkala kulturer och miljöer, samtidigt som man också kämpar för att fler kvinnor ska kunna ta nästa steg och kunna etablera sig i bolagsstyrelser och andra maktinstanser i samhället.

På samma sätt måste funktionsrättskampen kunna ske på fler håll. Samtidigt som vi kämpar för att fler ska få det stöd man behöver, måste vi också kämpa för att förbättra kvalitén inom assistansen. För ytterst kommer personer med funktionsnedsättning bara kunna bli en del av samhället på riktigt om det är lätt att rekrytera assistenter samtidigt som man slipper bli reducerade till ekonomiska objekt.

Det är snart dags för val till Europaparlamentet och miljöfrågan har äntligen fått den plats den förtjänar i debatten. Planetens välmående är ödesfrågan som vi inte kan blunda för. Men det finns också andra skäl till att tänka över vilken röstsedel som hamnar i urnan 26 maj. För just nu blåser det verkligen hårda vindar i Europa.

Det är i år åttio år sedan andra världskriget startade. Ett krig som föregicks av en samhällsdebatt mycket lik den vi ser i Sverige och stora delar av Europa idag. Förintelsen hade aldrig varit möjlig utan att gränserna för vad som ansågs vara acceptabelt successivt flyttades. Genom en propagandamaskin där fokus lades på skillnader mellan människor istället för likheter, där man medvetet förvrängde fakta och genom att demonisera olika grupper av människor, blev det mest fasansfulla vi kan tänka oss möjligt. Den förvrängda världsbilden gjorde att vanliga människor efter hand blev viktiga brickor för de makter som lovade att de kunde ställa allt till rätta. Folkets attityder gjorde det möjligt att släppa fram det maskineri som på olika sätt mördade mellan 11 och 17 miljoner människor.

Idag kan vi konstatera att det inte tar mer än en mansålder för oss att glömma. Trots att några få av förintelsens överlevare ännu lever och berättar denna fasansfulla historia, så ser vi att samma sak håller på att hända igen. En negativ attityd gentemot ”det främmande” har fått starkt fäste och vi ser åter hur gränserna för vad som anses acceptabelt att säga och göra mot varandra förflyttas.

Vi ser ett Europa som stänger gränserna för människor på flykt undan krig och terror.

Vi ser hur rörelser som vill begränsa kvinnors bestämmande över sina egna kroppar stärker sina positioner och vinner allt mera mark. Vi ser hur klimatet kring HBTQ-personer hårdnar och HBTQ-personers rättigheter stannar av eller inskränks. Vi ser lagförslag från etablerade partier som får håret att resa sig i nacken. Vi ser åter hur nazister marscherar på våra gator.

I en sådan tid ska vi vara glada och stolta över att vi lever i ett så öppet och demokratiskt samhälle som Sverige. Visst har vi mycket kvar att göra för HBTQ-personers rättigheter även i vårt land men på det stora hela är vi långt framme jämfört med många andra länder även i EU. I Polen har exempelvis regeringspartiet Lag och Rättvisa identifierat en ny fiende i denna valrörelse. Det var bara några månader sedan som dess partiledare kallade en deklaration för HBTQ-personers rättigheter för ”farlig”. Samma tendenser kan vi även se i andra EU-länder där högerextrema partier kommit till makten, däribland Ungern. Det är även ett faktum att i drygt hälften av EU:s medlemsländer är det fortfarande förbjudet att ingå samkönade äktenskap och i flera länder är det till och med reglerat av grundlagen.

Med andra ord blir det mer och mer uppenbart varför detta EU-val är viktigare än någonsin för att skydda HBTQ-personers rättigheter. Vi får inte gå tillbaka till det som skedde i 30-talets Tyskland och som EU bildades som motpol gentemot. Vi gröna vill se ett EU som utvecklas framåt även för HBTQ-personer och det är bland annat därför som vi i detta val har mänskliga rättigheter som prioriterad fråga.

Det ska vara en mänsklig rättighet att kunna leva med vem en vill även i EU och därför vill vi i Miljöpartiets Jämställdhets- och mångfaldskommitté, idag 17maj på Internationella dagen mot homofobi, bifobi och transfobi, uppmana er alla att gå och rösta i EU-valet. Lägg din röst på ett Europa för alla oavsett sexuell läggning. Lägg din röst på Miljöpartiet.

Rejn Karlgren (MP)

Ledamot i Jämställdhets- och mångfaldskommittén

Tiemon Okojevoh (MP)

Ledamot i Jämställdhets- och mångfaldskommittén

Alla som varit ägare eller tagit hand om en hund, vet vilket fantastiskt sällskap och trogen vän hunden är! Många fascineras också av hur smarta och lättlärda deras hund är. Ändå förvånas vi över vilken yrkesskicklighet en hund kan uppvisa, när de utför sina uppdrag som de utbildats för.

I Sverige finns drygt 250 ledarhundar i tjänst och ungefär 80% av dem är labradorer. Tack vare ökat bidrag från staten, så köptes 40 ledarhundar in förra året. Samtidigt pensioneras ungefär lika många ledarhundar och det gör att väntelistan för att få en ledarhund fortsätter växa, eftersom alltfler ansöker om dispositionsrätt för ledarhund.

Ledarhunden är ett ovärderligt hjälpmedel för personer utan ledsyn och förenklar möjligheten till ett aktivt, rörligt och självständigt liv. Ledarhunden är ett livsavgörande förflyttningshjälpmedel och en trogen vän. Alla hundägare har ansvar att ta hand om och sköta sin hund för att hen ska må bra och det ställs höga krav på den person som ansöker om och innehar en ledarhund. Det krävs ett samspel och ett ömsesidigt förtroende mellan förare och hund i ledarhundsekipaget.

Trots att statsbidraget höjts, så skulle det behöva ökas ännu mer för att minska kön för att få ledarhund och ge gravt synskadade personer möjligheten till ett friare och självständigare liv.

Vi behöver också hjälpas åt och sprida kunskap om ledarhundar och vad du bör tänka på som möter ett ledarhundsekipage.

Några tips för dig som möter ett ledarhundsekipage:

1. Tilltala eller klappa aldrig en ledarhund i tjänst som bär sin vita sele.

2. Utgå ifrån att föraren känner sin hund bäst och vet vad som fungerar för dem.

3. Tänk på att hundförbud inte innebär ledarhundsförbud. Var medveten om att ledarhundar normalt har tillträde till alla lokaler som är öppna för allmänheten, även restauranger och matbutiker.

Några tips till andra hundägare:

1. Distrahera aldrig en ledarhund för då riskerar du att utsätta ledarhundsföraren för fara.

2. Låt aldrig din hund gå nära eller hälsa på en ledarhund i tjänst, eftersom ledarhunden då riskerar att tappa fokus i sitt viktiga arbete.

3. Berätta gärna att du är i närheten och att du har en hund med dig.

4. Säg inte ledarhundens namn, ta inte ögonkontakt, klappa eller mata inte hunden och prata inte med den, när hunden bär sin vita sele.

5. När hunden inte har sele kan du fråga hundföraren om du får hälsa. Respektera om hen säger nej.

Stort tack för att du respekterar ledarhundens viktiga arbete och förarens säkerhet!

Mats Dellrud (Miljöpartiets Jämställdhets- och mångfaldskommitté)

Här delar vi fakta och tankar om den internationella dagen för avskaffandet av rasdiskriminering

Enligt Sannings- och försoningskommissionens rapport från 1998 om våldsdåd under apartheid-eran begick den sydafrikanska polisen grova brott mot de mänskliga rättigheterna i Sharpeville genom användandet av övervåld i syfte att förhindra obeväpnade människor från att samlas. Detta blev anledningen till att det den 21 mars 1960 stiftades av FN en dag för att hedra offren i Sharpeville-massakern i Sydafrika, men även för att uppmärksamma om den rasdiskriminering som pågår än idag. Rasdiskrimineringskonventionen eller konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering antogs i december 1965. Anslutna nationer har således förbundit sig att avskaffa rasdiskriminering, förbjuda diskriminerande praxis, göra det straffbart att sprida idéer grundade på teorier om rasöverlägsenhet och att förbjuda organisationer som verkar för rasism. Sverige undertecknade rasdiskrimineringskonventionen redan i maj 1966. Konventionen trädde i kraft i Sverige 1972. (Wikipedia).

Diskriminering på grund av hudfärg eller etnisk tillhörighet visar sig i en mängd olika uttryck och är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

”Rasdiskriminering tar många skepnader som alla är kränkningar mot mänskliga rättigheter och värdighet. Rasism försvagar de band som binder samhällen samman, kastar en skugga över mänsklighetens gemensamma öde och sår frön av misstro”, skrev UNESCOs generaldirektör Irina Bokova med anledning av dagen. (http://www.unesco.se/internationella-dagen-for-avskaffande-av-rasdiskriminering-21-mars/)

Kampen mot vardagsrasism får inte heller glömmas bort. Vardagsrasismen kan ta sig olika uttryck, både i skolor, på arbetsplatser, hos myndigheter, på median genom selektiv medie- och polisbevakning av brott, genom ojämlik fördelning av social service med mera. Att vardagsrasism existerar går inte att förneka. När någon utsätts för vardagsrasism kan det kännas väldigt plötsligt och blixtrande, även fast en varit utsatt många gånger förut. Så fort någon slänger ur sig saker som “vad bra svenska du pratar” eller när människor frågar vart du har ditt ursprung ifrån för att sedan låta det direkt leda samtalet till “alltså, jag har verkligen inget emot invandrare, men jag tycker vi tar emot alldeles för många”. Även om man inte har ett rasistiskt uppsåt är det viktigt att minnas att det kan vara vardagsrasism att t.ex. blanda in sina åsikter i invandringspolitik så fort ens samtalspartner berättar om sin bakgrund.

Vardagsrasism kan också vara när ens arbetskollegor, lärare, studiekamrater eller arbetsgivare ständigt påminner om att en minsann inte är en i gänget i den nationella gemenskapen. Det spelar ingen roll om du kom hit för ett år sedan, eller har växt upp här, eller vara född här men om du har ditt påbrå utifrån är det lätt att bli utpekad som något främmande och icke-hemmahörande. Det kan också vara när t.ex. någon låtsas att inte förstå ens svenska, det kan vara att inte ens bli kallad till intervju med sitt riktiga namn på CVt, men bli kallad till intervju direkt om en söker under typiskt svenskt namn. Det kan vara att bli “slumpmässigt utvald” vid kontroll på flygplatsen medan ens vita svenska kompisar får passera förbi som om ingenting hänt.

Samtidigt föds ingen med hat. Rasism sker genom inlärning och kan på samma sätt minska genom utbildning. Lagstiftning är en fundamental del av kampen mot rasism, men utbildning är också viktigt. Utbildning kan utveckla öppenhet och främja tolerans, anser många.

Den avgörande framgången i kampen mot rasism bestäms av oss som säger nej till vardagsrasism. Vi måste vägra att tolerera diskriminerande handlingar i vår vardag och visa att det inte är ”vardagligt” att diskriminera eller kränka människor.

Idag är det den internationella dagen för Downs syndrom. Ett perfekt tillfälle att uppmärksamma och lyfta fram rättigheter för personer med detta syndrom. Orsaken till att dagen är vald till den 21 mars är eftersom personer med Downs syndrom har tre av kromosom nummer 21.

Min farbror Pentti var en man med ett stort hjärta. När jag föddes 1974 ringde min pappa till honom och berättade att jag skulle heta Kukka, vilket betyder blomma på finska. Men Penttis namn för mig blev ”Blomflickan”, ett namn som jag bär i mitt hjärta än idag.

Han brukade leka med oss barn när vi var på besök. Jag minns särskilt när ett stort åsk- och regnoväder hade skapat stora pölar som vi lekte i. Han kavlade upp byxbenen och sprang med oss genom vattnet och skrattade lika glatt som vi barn.

Pentti gjorde ett stort avtryck hos mig med sin omtanke och snällhet.

Han visade mig hur mycket ett stort och varmt hjärta kan göra för omgivningen.  

Pentti hade Downs syndrom. Men för mig var han en unik, och fin individ som var min farbror. Downs Syndrom var inte det som definierade allt han var även om det gjorde att han hade vissa utmärkande drag som är gemensamma för de som har detta syndrom.

Jag vill med den här texten lyfta fram hur viktigt det är att alla människor, oavsett vilka förutsättningar de har får möjlighet att hitta sin unika plats i samhället.

Alla har något som de kan dela med andra, att älska och bli älskade.

Lika rättigheter genom att få tillgång till utbildning, sysselsättning och vård ska gälla för alla, även för den med Downs Syndrom.

Tyvärr blev Pentti sjuk i 40 års åldern och läkare sade till min pappa att ”sådana som han lever ändå inte så länge” och gav inte honom den hjälp och rätt till vård som han hade. Detta ledde till att han dog tidigt.

Jag hoppas att den sortens diskriminering bara är ett mörkt minne och att samhällets attityder är förändrade sedan dess.

Jag vill att:

• Barn utbildas i skolan om personer med olika sorters funktionsnedsättning, däribland Downs Syndrom.

• Vård-och omsorgspersonal får utbildning om funktionsnedsättningar och då också om Downs Syndrom

• Politiker driver frågor om lika rättigheter för alla.

”Blomflickan”

Kukkamariia Valtola Sjöberg (MP)

Sammankallande

Jämställdhets- och mångfaldskommittén

Kristian Ek svarar på denna artikeln https://www.svd.se/konsbytena-pa-barn-ar-ett-stort-experiment

Jag förfäras då jag läser artikeln ”Könsbytena på barn är ett stort experiment” publicerad i Svenska Dagbladet 13 mars, författad av ett antal läkare och professorer verksamma vid Göteborgs universitet och Sahlgrenska universitetssjukhuset. Min förfäran grundar sig i att jag själv är transperson och lidit av könsdysfori sedan puberteten, samt vetat att jag inte varit den flicka som omgivningen påstått så länge som jag kan minnas. För mig tog det 49 år innan jag kom ut. Jag är också nära anhörig till en ung person med samma diagnoser, som numera är vuxen. Jag ser att artikeln är full av faktafel utifrån både befintlig statistik och erfarenhet. Trots att jag är känslomässigt engagerad, vill jag försöka bemöta det som skrivs.

Till att börja med uppfattar jag att artikeln skrivits av ett antal besvikna personer som inte fått det forskningsbidrag som de önskat. Det är viktigt att inte låta besvikelsen över uteblivna forskningsmedel gå ut över en redan sårbar grupp. Artikeln baseras på ett antal antaganden utan vetenskaplig grund och som rent sakligt är fel. Samtidigt som skribenterna fritt fabulerar fakta, hävdar de att det är just vad de vill få fram genom forskning. Språkbruket är kränkande och behandlingen kallas könskonträr istället för könskorrigerande eller könsbekräftande vilket är den riktiga termen.

I Sverige har Inga barn med könsdysfori genomgått könsbekräftande nedre kirurgi, vilket är det som skribenterna hävdar. Ingen under 18 år har möjlighet till detta eftersom det krävs just att en är 18 år, utredd, har levt under en tid enligt sin könsidentitet och därefter ansökt om detta till rättsliga rådet där frågan avgörs. I Sverige får som regel inga barn under 18 år, med könsdysfori behandling utan föräldrars medgivande och om de ska få något annat än hormonblockerare måste de fyllt 16 år.

Skribenterna hävdar vidare att en utredning går lättvindigt till och att det endast krävs tre samtal. Min erfarenhet är att det är många och långa samtal. Kön till transvården är olika beroende på vart i landet du bor, men snittet för ett första samtal ligger på runt året och utredningen därefter på något liknande. I många fall tar det längre tid än så, framförallt om barnet är ungt eller det allra minsta osäkert. Hur familjesituationen ser ut utreds också och vårdnadshavare är som regel delaktiga.

Samtidigt som skribenterna påstår att det inte finns statistik eller väldigt bristfällig sådan fortsätter de att ändå att dra slutsatser utifrån denna. Det blir tydligt att för mig att de artikelförfattarna, sina fina titlar till trots, inte tagit del av den forskning och den gedigna utredning i ämnet som faktiskt finns. Socialstyrelsens kunskapsdokument "God vård av barn och ungdomar med könsdysfori" är framtaget i samarbete med landets bästa forskare och kliniskt verksamma läkare inom området. Det rekommenderar bland annat hormonterapi, efter fastställd diagnos.Helt uppenbart anser inte Gillberg m.fl att detta duger.

Gillberg mfl. anser att könsdysfori som startar i sena barn - och ungdomsår inte är en isolerad fråga utan hänger i hop med”vem är jag-problematik” relaterad till utvecklingsneurologiska/neuropsykiatriska problem, ätstörningar, depressioner och trauma hos unga. Den som vet vad könsdysfori handlar om förstår också att det leder till just det som beskrivs, inte utlöses av.

Jag är oerhört tacksam över att just de personer som framför sina åsikter i artikeln inte fått sitt forskningsbidrag beviljat. Jag som transperson skulle inte vilja att min framtida behandling låg i deras händer, eller att en ung person med liknande upplevelse som jag skulle bli utsatt för deras forskningsexperiment. Jag ser ju att de är väldigt lite pålästa i hur frågan påverkar de som faktiskt är direkt berörda. De ifrågasätter socialstyrelsens rekommendationer och verkar inte ha läst den utredning som tagits fram på regeringens initiativ angående transpersoners livsvillkor. Utredningen Transpersoner i Sverige är drygt 900 sidor och går att hitta på regeringens hemsida.

Påståendet att könsdysfori som växer fram under barn och ungdomsåren inte har något samband med vuxnas rätt att leva som de vill och att de endast vänder sig mot könsdysfori som börjar i åldrarna 10–17 år är makalöst okunnigt, om en vet något om vad det innebär att vara transperson. När tror skribenterna att en person blir transsexuell? När personen fyller 18 år? Att könsdysfori blir extra påtagligt i puberteten är inget konstigt, eftersom det är då som kroppen förändras radikalt och det är då det sätts på sin spets om en upplever sig blivit tilldelad fel kön vid födseln och det är då könsdysforin faktiskt kan blomma ut på allvar. Innan puberteten är flickor och pojkars kroppar rätt lika förutom det som finns mellan benen. Naturligtvis är detta en del av HBTQ - frågan.

Att vara transperson är ingen sjukdom och det är inte något som uppstår i vuxen ålder.

Den forskning som behövs är den med syfte att förbättra och optimera den könsbekräftande vården och stödet för transpersoner genom hela livet och göra den tillgänglig för de som behöver den.

Kristian Ek (mp) vice sammankallande i Jämställdhets- och mångfaldskommittén

Idag är det Sverigefinnarnas dag, en utmärkt dag att lyfta fram vår nationella minoritet som det sällan talas om och för vilken intresset är ganska lågt.

Visste du att finnar har utsatts för rasbiologisk forskning i Sverige och blivit utdömda som en lägre stående ras som ingen svensk borde beblanda sig med?

Det hände i början på 1900-talet och jag undrar om någon har tagit ansvar för det?

Har ursäkter lämnats till sverigefinnarna från den svenska regeringen?

Kanske tänker du att det är bättre att lämna det gamla bakom sig, varför tjata om något som redan hänt och som ”ingen” längre tror på?

Tyvärr är det inte enbart historia utan fördomar florerar även idag.

Jag är sverigefinne och jag har fått höra att jag är en ”finnjävel”.  

Mina upplevelser sträcker sig från att ha fått mitt namn till min kultur nedvärderad och hånskrattad åt.

Hur ofta skrattar du åt stereotypa skämt om ”Pekka med kniven” eller ser på finnar som alkoholiserade och misslyckade personer? Kanske börjar de fördomarna ändå ge vika men fortfarande finns det andra stereotypa bilder som delas. Fördomarna om sverigefinnar sprids på olika sätt. Från klipp på sociala media med finnar som beter sig ”lustigt” till kommentarer så som ”bara en finsk hjärna kan komma på något så äckligt” när du berättar om en finsk maträtt.

I ljuset av den långa historien av rasbiologisk forskning och nedvärdering och nedtryckande av sverigefinsk kultur är sådana kommentarer en fortsättning på det förtryck som få vill se och erkänna att det finns.  

Förtrycket mot våra nationella minoriteter och vårt urfolk samerna som pågått i århundraden är djupt problematiskt och något som vi är alldeles för tysta om i Sverige idag.

Andra rättighetsrörelser har kommit lite längre och får mer uppmärksamhet medan den som vill berätta om våra nationella minoriteter i bästa fall möts av ett ljumt intresse i andra hand ett totalt förnekande att det ens finns några problem att ta tag i.

När det gäller just gruppen Sverigefinnar kan jag ändå ana en viss ljusning då jag upplever att fler och fler lämnar gamla fördomar bakom sig. Dock finns en hel del kvar att jobba på ändå.

Ingen är fri innan vi alla är fria brukar det heta i rörelser som kräver sina rättigheter, därför vill jag att:

• Undervisningen om våra nationella minoriteter stärks i skolan.

• Krafttag tas för att fler ska få möjlighet att studera de nationella minoritetsspråken.

• Ursäkter ges till de nationella minoriteter som utsatts för förtryck som pågått med statens samverkan genom åren t ex genom rasbiologisk forskning.

Kukkamariia Valtola Sjöberg

Sverigefinne

Sammankallande

Miljöpartiets Jämställdhets- och mångfaldskommitté

Idag är det den internationella dagen för modersmål. Dagen instiftades 1999 för att påminna om alla människors rätt att fritt få tala och skriva sitt modersmål.

Vi lever i en värld där jag upplever att medvetenheten om vikten av utbildning är relativt stor. Dock är det min känsla att vi inte värdesätter alla språkkunskaper på samma sätt.

Många lyfter fram att det är viktigt med svenska för att kunna tala och skriva, för då kan vi kommunicera med varandra, få jobb, uttrycka oss i vardagen osv.

I skolan lär vi oss engelska och ofta något annat språk som tyska, franska eller spanska och det är ju superbra för då kan vi få jobb som kräver dessa kunskaper. Vi kan prata med andra när vi reser och kan lära oss mer om vår omvärld.

Men det är någonstans här som jag upplever att viljan och förståelsen för att människor ska få lära sig och upprätthålla kunskaper om andra språk tar slut.

Jag har aldrig blivit bemött med så mycket nedlåtande kommentarer och ovilja som när jag själv läst mitt modersmål, finska, i skolan eller när jag försökte få mina barns rättigheter att få läsa det.

Ingen har uttryckt hur bra det är att jag kan språket eller hur bra det vore att mina barn kunde lära sig språket och den finska kulturen.

Jag har fått höra från rektorer att ”det är inte mitt ansvar” när det inte finns lärare och jag läser debattartiklar från olika partier där de tycker att modersmål ska inte samhället betala för.

Plötsligt är en språkkunskap inget värd. Att denna syn bygger på okunskap om värdet av att kunna olika språk och särskilt att kunna sitt modersmål vill ingen tillstå. Eller att den helt enkelt bygger på bilden av hur ”fint” det är att kunna något och att annat är ”värdelöst”.

Jag skulle inte ens behöva skriva det men jag väljer att göra det eftersom det finns så många röster som påstår något annat:

• Jag har fått flera jobb på grund av att jag kan finska.

• Jag kan hjälpa andra på grund av att jag kan finska, t ex när jag besöker min pappa på hans äldreboende. I och med att han pga sjukdom glömt mycket av svenska språket kan jag hjälpa honom och personalen genom min språkkunskap.

• Jag har som politiker kunnat kommunicera mitt partis politik på finska.

Exempel är många och det är sorgligt att jag ens ska behöva förklara hur viktigt det är och en enorm resurs att människor kan olika språk.

Därför är den internationella dagen för modersmål av stor vikt, på det sättet kan vi lyfta fram att språk är viktigt, oavsett vilket språk det är!

Kukkamariia Valtola Sjöberg

Sammankallande

Jämställdhets- och mångfaldskommittén

Idag är det den Internationella dagen mot kvinnlig könsstympning. En väldigt viktig fråga! Flickors och kvinnors kön och sexualitet är något som olika samhällen ofta försökt och försöker kontrollera. Kvinnor i många delar av världen, även i Sverige, är inte alltid fria att leva sina liv med möjligheten att besluta om sin egen kropp och sexualitet. Detta måste vi ändra på!

Det finns olika uppskattningar av förekomst av könsstympning bland flickor och kvinnor i Sverige. Enligt Socialstyrelsen beräknas att 38 000 flickor och kvinnor bosatta i Sverige i dag kan vara könsstympade. Av dessa är cirka 7 000 flickor under 18 år. Tyvärr är det här ett problem som vi inte riktigt har koll på hur stort det är i antal, då vi inte heller vet hur många som könsstympats innan de kom till Sverige. Varje fall är ett övergrepp och en misshandel som får allvarliga konsekvenser för den utsatta, vi behöver både få mer kunskap om frågan men också bättre metoder för att förhindra att detta sker.

Könsstympning av flickor och kvinnor är förbjudet enligt lag i Sverige, även om flickan blir könsstympad utanför Sveriges gränser. Det är en del av det hedersrelaterade våldet och förtrycket och vi måste jobba ännu hårdare för att få ett slut på detta.

I hela världen beräknas mer än 200 miljoner flickor och kvinnor vara könsstympade och varje år riskerar cirka 3 miljoner flickor att bli utsatta för någon typ av könsstympning. Det är så mycket lidande som hade kunnat förhindrats!

Miljöpartiet vill:  

• Bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck både nationellt och internationellt.

• Skapa bättre förutsättningar för kvinnojourernas arbete genom mer långsiktigt    ekonomiskt stöd.

• Skärpa straffen för brott med hedersmotiv.

• Utöka arbetet med att förebygga hedersnormer och utbilda relevanta myndigheter och personal i t ex skola om hedersrelaterat våld och förtryck.

• Stärka kompetensen hos socialtjänsten, skolan och hos andra som i olika sammanhang möter barn och ungdomar, i att arbeta med hedersrelaterade ärenden.

Kukkamariia Valtola Sjöberg (MP)

Sammankallande

Jämställdhets- och mångfaldskommittén