15 oktober uppmärksammar vi #MeToo-dagen och MeToo-rörelsen som nu pågått i två år. Men hur har #MeToo påverkat vardagen och gör den någon skillnad? 

En del av er reagerar kanske på och känner er provocerade av att jag som man skriver om #MeToo och tänker att ”ska männen till och med ta över #MeToo från kvinnorna”! Men jag är övertygad om att jag som man är en viktig del för att påverka andra män att fundera på vad de egentligen håller på med och att de rannsakar sig själva och förhoppningsvis ändrar sitt beteende. Det finns verkligen en orsak till att #MeToo rörelsen behövs och gör skillnad. Det är också viktigt för mig som man att visa för de alltför många utsatta kvinnor att det finns män som står vid deras sida och tycker att sexuella trakasserier är vidriga.

Många är vi som ibland känner en viss tröstlöshet, när vi till exempel på vår arbetsplats eller vid andra samtal under de senaste två åren ofta får höra mestadels män yttra:

• ”Men det här vågar man väl inte ens säga längre”

Eller

• ”Måste du vara så jävla politiskt korrekt”, när en påpekar att det inte är okej att kalla någon för nedlåtande begrepp så som hora eller kärring.

Ibland får jag lust att säga till dem att:

• ”Men om du ändå tror att det du kommer säga antagligen kommer uppfattas på ett kränkande eller nedlåtande sätt mot kvinnor, kan du inte då hålla käften istället!”

Ändå gör jag det aldrig. Kanske beror det på att jag är just ”politiskt korrekt” och har svårt att använda vissa uttryck och försöker undvika att såra eller nedvärdera någon annan. Eller beror det på att jag är feg och vill undvika konfrontationer? Så är det inte – utan jag har landat i att det fungerar det bättre att säga ifrån på ett mjukare sätt och få personen att istället tänka till själv och reflektera över vad hen sagt. Andra tycker det är bättre att säga ifrån på ett tydligt - och som jag uppfattar det hårdare sätt och kan tackla högljudda och ibland obehagliga diskussioner. Oavsett vilken metod en använder, så tror jag det viktigaste är att du på ditt sätt varje dag försöker påverka din omgivning och arbetsplats, så att ett jämställt och jämlikt samhälle blir en självklarhet.

En viktig del är att fler män behöver lyssna, och fokusera på att kvinnors berättelser får ta plats och leder till förändring. Det är oerhört viktigt att LYSSNA på kvinnors egna upplevelser. Läs inte bara de berättelser som slås upp stort i media, utan inse och förstå vilka trakasserier som kvinnor och tjejer i din närhet utsätts för kanske dagligen i sitt vardagsliv! 

Därför behöver #MeToo rörelsen och kampen för ett jämställt samhälle gå vidare och alla oavsett könsidentitet måste vara en del av den. I det arbetet är vi i Miljöpartiets Jämställdhets- och mångfaldskommitté en pådrivande faktor. Vi kommer fortsätta kämpa för att bygga ett jämställt samhälle fritt från sexuellt våld och trakasserier!

Mats Dellrud (Miljöpartiets Jämställdhets- och Mångfaldskommitté)

I hela världen pekar den demografiska utvecklingen på att vi äldre blir fler i befolkningarna. Det är glädjande att så många lever så mycket längre, men kan också ses som en utmaning för alla i arbetsför ålder att hantera. Vetenskapliga belägg visar att detta görs bäst genom förebyggande livsstilsförändringar i matvanor, motion i åtminstone lägre grad och stimulerande kontakter med andra människor, kulturutbud och föreningsliv.

I Sverige har den bristande tillgången på äldreboenden, mellanboenden och trygghetsboenden gjort att många bor kvar i stora lägenheter och egna hem med utökad hemtjänst som enda alternativ att få ett drägligt liv. Det är både kostsamt och kan leda till isolering och ensamhet. Många krafter bland frivilligsektorn och övriga professionen har fått upp ögonen för problemen och försöker hitta lösningar. 

I Sverige försöker vi öka bostadsbyggandet . Kommunernas planmonopol gör dock att lösningarna kan bli mycket olika i kommunerna emellan. I många andra länder är familjetraditionen kvar i större utsträckning, så den ideella sektorn och familjen tar ett större ansvar än “det allmänna”.

Vad gäller den fysiska utformningen av utemiljön i våra städer, har det bildats ett internationellt nätverk, Age-friendly cities and communities grundat 2010 av WHO. Där strävar de efter att förbättra service, transporter, kultursatsningar och möjligheter till sociala kontakter i linje med äldres behov. I Sverige är det hittills Stockholm, Göteborg, Uppsala och Hallstahammar som har anslutit sig.

Övriga regelverk och förmåner i samhället bör anpassas till äldres möjligheter och förmåga, t.ex. kollektivtrafik. Robotisering och artificiell intelligens bör införas med stor varsamhet. 

Jan Rydén

Ledamot med ansvar för ålder i Mp:s Jämställdhets- och mångfaldskommitté 

Idag, 27 september, är det tjänstepensionens dag. Tjänstepensionen kan utgöra upp till 1/3 av hela pensionen. Det är därför viktigt att du är noga med att den betalas in av arbetsgivaren, och/eller att du planerar ett eget sparande till det är dags att gå i pension. 

När jag gick i pension år 2012, tog det en stund innan jag hade satt mig in i pensionssystemets alla delar, det var inte helt enkelt. På den tiden gick det att ta ut tjänstepensionen under 5 år, 10 år eller livsvarigt. Ju längre tidsspann jag valde, desto mindre pengar. Jag valde 5 år, för en del av tjänstepensionen, och resten livsvarigt, alltså utbetalning så länge jag lever. Tur var ju att det var endast en del, för efter fem år, när jag fyllde 70, hade jag förbrukat den andelen, varpå pensionen sjönk med drygt 1000 kronor per månad. Det var ganska kännbart, kan jag säga! Den ursprungliga tanken var ju att spara en del av de pengarna, men så blev det ju inte riktigt. Nu är jag tacksam för varenda krona i höjd pension, sänkt skatt och höjt bostadstillägg, som regeringen lyckas åstadkomma.

Tjänstepension sparas ihop av arbetsgivaren, och om din arbetsplats har kollektivavtal så omfattas du av tjänstepension. Arbetsgivaren kan betala in till tjänstepension även om kollektivavtal inte finns - kolla upp vad som gäller på din arbetsplats. Om du är egen företagare så får du själv betala in din tjänstepension. 

Om du av någon anledning inte har tjänstepension så kan du kompensera det genom ett eget sparande. Ett bra riktmärke (från pensionsmyndigheten) är att spara 4,5% av din månadslön upp till 40 250 kr. 

Det är viktigt att tänka på din pension, ju tidigare desto bättre. 

Jan Rydén

Ledamot med ansvar för ålder i Jämställdhets- och mångfaldskommittén

Att vara vuxen och lida av psykisk ohälsa är obehagligt. Att vara ung och lida av psykisk ohälsa är än mer obehagligt. Därför är det viktigt att ha i åtanke om hur det är för unga med psykisk ohälsa, och därför är just punkt 63 i Januariöverenskommelsen extra viktigt att tänka på.

Författaren Astrid Lindgren sade en gång i tiden något väldigt klokt: “Det är lättare att bygga starka barn än att laga trasiga vuxna”. Precis som med många andra saker hon sagt stämmer det mycket väl. Hur bra en person än har det som vuxen efter en svår barndom kan ändå den svåra barndomen ligga kvar i en som en återkommande vålnad och förstöra tillvaron via t.ex. flashbacks när man minst anar det.

Att vara ung är en speciell del av livet. Det är flera stadier som ska gås igenom såsom barndom, skola, puberteten och andra saker innan, tillslut klivet in i vuxenvärlden sker. Samtidigt är barn vid det tidiga stadiet så liten att de blir helt maktlösa när stora problem dyker upp. Då behövs en hjälpande hand. Jag har tidigare skrivit i den här bloggen om att ta ungas röst på allvar, särskilt när det kommer till klimatfrågan. En annan aspekt som är mycket viktig vad beträffar att ta ungas röst på allvar är just när det kommer till hälsa, och då psykisk hälsa.

Även om kroppen och själen är två olika ting så går dessa hand i hand och hänger ihop. Tänk då när en ska växa upp, allt som händer med kroppen, och ifall psyket inte mår bra. Då tar det inte lång tid innan det kan ta sig i uttryck kroppsligt via t.ex. ätstörningar, självskadebeteenden eller annat som särskilt barn aldrig ska stå ut med. Det pratas ofta om barns fysiska hälsa, med vikten av näringsrik mat, mycket motion och goda sömnvanor, och då borde fokus också vara lika mycket på just psykisk hälsa.

Att vara vuxen och lida av psykisk ohälsa är såklart vådligt och mycket farligt, det också. Däremot är det lättare om en person har haft en trygg barndom och uppväxt som satt ton för vuxenlivet. Det krävs väldigt mycket för att bearbeta en otrygg barndom, och vissa klarar tyvärr aldrig av det. Vissa som har haft en barndom fyllt av psykisk ohälsa och aldrig fått hjälp av det har hamnat i missbruk, självskadebeteende och/eller tagit livet av sig. En trygg barndom kan sägas är den första försäkringen som vi ger människan i livet.

Ett starkt exempel på hur psykisk ohälsa i barndomen kan sätta ton för ett tragiskt vuxenliv är de fosterbarn som under 1900-talets Sverige utsattes för såväl psykisk som fysisk misshandel, och som blev bestraffade eller negligerade när de överhuvudtaget försökte ropa på någon sorts hjälp. Många av dessa barn blev just trasiga som vuxna. P3 Dokumentär sände under sommaren 2019 ett avsnitt om detta vid namn Fosterbarnsskandalen, vilket finns att lyssna på här: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1300439?programid=2519

Miljöpartiet är ett parti som satsar stort på att samhället ska hjälpa unga med psykisk ohälsa. Det handlar om den 63dje punkten i Januariöverenskommelsen, det avtal som vi arbetade igenom ihop med Centerpartiet, Socialdemokraterna och Liberalerna. Där fick vi igenom att målet om köfri barn- och ungdomspsykiatri ska slås fast, stärka suicidpreventionen genom ökade resurser till nationell kunskapsspridning och ekonomisk support till organisationer som arbetar förebyggande, samt motverka mobbing och stärka elevhälsans främjande och förebyggande arbete. Kort och gott, det handlar om att bygga starka barn så att de slipper bli trasiga som vuxna och behöva lagas.

Barns psykiska hälsa är i allra högsta grad en fråga om jämlikhet. Finns det något som en inte kan rå för så är det ens barndom, och finns det något som sätter tonen för resten av livet så är det också just barndomen. Just därför är jag stolt över att tillhöra ett parti där vi tar denna fråga på allvar och som agerar därefter. 

Alina Koltsova (MP)

Ledamot i JMK med ansvar över diskrimineringsgrunden Ålder

På Alla pensionärers dag 21 augusti vill jag uppmärksamma pensionärers behov i Sverige. Alla pensionärer lever inte under samma ekonomiska förhållanden. För att förbättra för pensionärer i allmänhet och de svagaste i synnerhet, har Riksdagens pensionsgrupp utarbetat förslag som höjer pensionen en del från och med 1 januari 2020. Då räknas även en aktiv ansökan om bostadstillägg. Gränsen för att få detta tillägg är fortfarande förskräckande låg. För så kallade fattigpensionärer är den disponibla inkomsten runt 10 000 kronor efter skatt, och där är inte bostadstillägget medräknat. 

Men det finns fler områden än pensionen att lyfta och diskutera gällande pensionärer. För multisjuka äldre är det ofta svårt att få en adekvat diagnos om inte den äldre ”står på sig”. Akutmottagningarna är ofta ”sista utvägen” för den som inte blir lyssnad på. Hemtjänsten utgör en brokig karta på vilka insatser som den äldre ”får” eller kan köpa sig till, beroende på vilken kommun den äldre råkar vara bosatt i. Äldreboenden varierar också ofta i kvalitet, av samma anledning. Det finns skräckexempel där nattfastan kan vara så lång som 17 timmar, med eventuell undernäring som följd. 

Allt är dock inte nattsvart. Ett kärt och välkänt exempel är Dagny Carlsson, 107 år. Hon har kurser för pensionärer i handhavande av moderna iphones, har jag sett på TV. En annan ovedersäglig upplysning, är motionens betydelse för välbefinnandet. Och då menar jag inte intensivträning på gym, utan enkla men raska promenader eller rörelseövningar som avbrott till stillasittande. Det kan motverka både stroke och demens. 

Problemet med ofrivillig ensamhet är nog mest utbrett i våra tätorter. Där bidrar Röda korset, kyrkorna och flera pensionärsorganisationer med goda exempel och förslag på hur isoleringen kan brytas. I de flesta kommuner finns ett Pensionärsråd som tillvaratar äldres specifika intressen. De utgör en direkt kontakt med politikerna som fördelar pengar ur den kommunala budgeten för olika behov för gruppen pensionärer. Det finns även regionala pensionärsråd som gör ett bra jobb för att uppmärksamma pensionärers livsvillkor. 

Slutligen vill jag återgå till pensioner och avslutningsvis nämna något om jämställda pensioner. Sverige sticker ut något, bland våra nordiska grannländer, med att ha långt kvar till att uppnå just jämställda pensioner. Politiker menar att arbetsmarknadens parter är bäst på att åstadkomma en förändring. Min mening är att lagstiftning är ett mer effektivt sätt att snabbare uppnå detta. Med den takt som förändringen sker idag, tar det cirka 100 år innan jämställdheten är ett faktum. Vi har fortsatt en hel del att arbeta med. 

Jan Rydén (MP)
Ledamot Jämställdhets- och mångfaldskommittén med ansvar för ålder

Idag är det internationella ungdomsdagen, en dag som utlystes av Förenta Nationerna år 1999 i syfte att uppmärksamma de utmaningar och problem som dagens unga i världen står inför. Det kan faktiskt jämföras med internationella kvinnodagen 8 mars, eftersom den dagen är till för att belysa kampen för kvinnors rättigheter. Likaså är 12 augusti en dag för att belysa kampen för ungdomars rättigheter världen över. Jag tänkte ägna dagen åt att upplysa om vikten att ta ungdomens röst på allvar i klimatfrågan.

Av världens människor är omkring 1,8 miljarder unga mellan 10 och 24 år gamla. Aldrig någonsin har populationen av människor i den åldersgruppen varit så hög. Det är just dessa människor som också skall tvingas leva med konsekvenserna av det klimathot som deras föräldrageneration och mor- och farföräldrageneration varit med om att skapa och accelerera. Få har missat 16-åriga svenska Greta Thunberg som öppet manifesterat för att vi vuxna ska ta klimatforskarnas ord på allvar. Att just Greta Thunberg och hennes generation protesterar är inget konstigt. Det är faktiskt deras framtid det handlar om.

Att vara ung innebär en hel del när det gäller att tas på allvar. Många gånger avfärdas unga oavsett vad det än är de säger, oavsett hur de än säger det. Det heter ofta “ung och dum” och att unga kommer på bättre tankar när de blir äldre. Det kan vara allt från att visselblåsa om missförhållanden och dysfunktionalitet i ens egna familj (missbruk, misshandel, sexuella övergrepp eller annat otäckt) till om det råder orättfärdigheter i skolan eller storpolitiska saker såsom efterfrågan till åtgärder mot klimathotet. Det går också att fråga sig hur rättvist det egentligen är när unga ska betala priset för något de tidigare generationerna har orsakat.

Alla barn kommer behöva betala priset för den globala uppvärmningen om inte vi vuxna skärper till oss, lyssnar på dem när de ber oss ta klimatforskarnas ord på allvar, och utför storpolitiska åtgärder (vilka än de må vara, inom demokratins ramar förstås) för att det inte ska vara försent. Det är därför skamligt hur det i kommentarsfält på Facebook, på Twitter och övriga sociala medier, kastas skit på Greta Thunberg för att hon som ung vågar säga ifrån. Det är inte mer än rätt att dagens ungdom säger ifrån när vi vuxna är i färd att förstöra det enda hem vi alla har, det vill säga planeten jorden.

Visst, ungdomen har inte levt lika länge som den vuxne. Ändå är det viktigt att ungdomens röst tas lika mycket på allvar som den vuxnes, och att kritik riktas mot det hen säger istället för mot hens ålder. Ungdomar är blivande beslutsfattare, företagare, arbetare, forskare, föräldrar etc. Så här i Internationella Ungdomsdagen vill jag härmed uppmärksamma ungdomens röst, särskilt i det mest sårbara och allvarligaste vi har, det vill säga frågan om klimatet. 

När jag gick med i Miljöpartiet så var det flera i min omgivning som fnyste och sade “typiskt er unga! Du kommer komma på bättre tankar när du blir äldre!”. På den tiden var jag lika gammal som Greta Thunberg är idag. När jag flera år senare gick in i den lokalparlamentariska politiken här i Arvika var det några som berättade att jag hade alla kvalitéer men ett väldigt stort hinder, förutom att jag var en kvinna med utländskt påbrå. Detta hinder var att jag var “för ung”. Min ungdom gjorde alltså enligt dem att det inte spelade någon roll hur vältalig, påläst och driven jag var, eller att jag var färdigutbildad arkivarie, jag var fortfarande för ung för att tas på allvar. Som tur var lät jag inte det knäcka mig. Det fanns så många fler som begrep att ålder inte är något en människa kan hjälpa att hen har. Till ålderisterna som klankade och klankar ner på mig har jag bara en sak att säga; visst är jag ung nu, men det går över. Klimatet väntar inte på att vi unga ska bli äldre.

Avslutningsvis finns det ett mycket välkänt gammalt talesätt (som troligtvis härstammar från Amerikas urbefolkningar) som förtjänar att användas här: “Vi ärver inte jorden av våra fäder, vi lånar den av våra barn”. Med det sagt hoppas jag att ungdomens röst på riktigt tas på allvar, såväl idag som resterande dagar av året. Mänsklighetens välmående kräver det.

Alina Koltsova (MP)

Ledamot i Jämställdhets- och mångfaldskommitté

När LSS infördes 1994 beskrevs det som en islossning. Personer med omfattande funktionsnedsättningar gick från att tidigare ha varit beroende av sina anhöriga alternativt varit stationerade på omsorgsboenden till att istället få chansen att delta fullt ut i samhället. Den då nya lagen innebar också en strukturell maktförskjutning från ett samhälle där funktionshindrades frihet låg i någon annans händer till ett samhälle där individen fick ha makt över sitt eget liv oavsett funktionalitet.

På många sätt kan inrättandet av LSS liknas vid reformer som exempelvis att ta bort sambeskattningen, införa ökad barnomsorg och andra reformer som under 1970-talet bidrog till att många kvinnor kunde etablera sig på arbetsmarknaden istället för att vara begränsade till en roll som hemmafru. Precis som att den kampen för kvinnors rättigheter fortskrider än idag och där den feministiska rörelsen vill ta nästa steg för jämställdheten, på samma sätt måste också kampen för funktionshindrades rättigheter fortsätta på ett sätt som innebär att man tar nästa steg.

När man läser media är det lätt att få uppfattningen att alla personer som tidigare haft rätt till assistans har blivit av med den. Visst är det också många som har blivit det, men det är också många som inte har blivit av med sin assistans. Den senare gruppen glöms lätt bort i det mediaklimat som råder. För bara för att man har rätt till tillräckligt många assistanstimmar betyder inte det att livet är en fröjd. Sanningen är den att även inom assistansen finns det stora problem.

Många assistansbolag uppger att det är svårt att rekrytera till yrket och omsättningen bland de som jobbar är hög. Enligt branschorganisationen Vårdföretagarna kommer det saknas cirka 8000 personer inom yrket år 2026. Lägg där till att branschen blivit ett lockbete för kriminella organisationer som utnyttjar assistansersättningen istället för att pengarna går till den som behöver assistansen mest, det vill säga den assistansberättigade. De allra flesta fuskar så klart inte, men dessvärre är det alldeles för många som gör det.

På liknande sätt kan man även se att konflikter om assistansersättning uppstår även på andra håll. För några månader sedan rapporterade Dagens Nyheter till exempel om en kvinna med omfattande funktionsnedsättningar som blivit föremål för en infekterad konflikt mellan ett assistansbolag och hennes anhöriga kring vilka behov hon egentligen hade i sitt dagliga liv. De anhöriga menade att de var mest lämpade att jobba som assistenter åt henne och bytte därmed bolag, medan assistansbolaget menade att personen i fråga inte ville ha och göra med sina anhöriga och att det bästa sättet att uppfylla den viljan var om hon var kvar som kund hos dem. Liknande exempel finns på flera håll i landet. Vilka som har rätt i sådana konflikter är ofta svårt för politiken och det omgivande samhället att avgöra, men vi kan konstatera att detta också urholkar LSS. Lagen skapades för att bidra till inkludering och mänskliga rättigheter, inte för att personer utan funktionsnedsättning ska bråka om pengar.

Miljöpartiet gick till val 2018 på att LSS ska säkerställas så att dess ursprungliga intentioner kan uppfyllas. Detta innebär enligt vår mening inte bara att man ska ha rätt till det stöd man behöver. Man måste också få förutsättningar att kunna förverkliga det stödet. Därför behöver yrket personlig assistans uppgraderas och professionaliseras så att fler söker sig till yrket. Utbildning och att motverka fördomen om att yrket är vårdyrke, och inte ett yrke inom förvaltning av mänskliga rättigheter som det egentligen är, kan vara två verktyg som kan locka fler till yrket. Vidare måste rättsväsendet ta hårdare tag mot oseriösa assistansbolag och kriminella aktörer samtidigt som vi behöver fler incitament för att säkerställa att även anhöriga verkligen tar den assistansberättigades bästa i fokus när man är involverad i dennes assistans.

Ytterst är detta en fråga om livskvalité. Bakom varje vakant tjänst, kriminell aktör och ekonomisk konflikt finns en människa som vill förverkliga sina drömmar och leva ett liv i frihet. Därför vill vi i Miljöpartiet sätta människan i centrum för utformningen av assistansen. Det är ett sätt att ta nästa steg i utvecklingen för funktionshindrades rättigheter. För man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Den svenska kvinnorörelsen kämpar för att motverka hedersförtryck och en traditionell syn på kön inom vissa extremt patriarkala kulturer och miljöer, samtidigt som man också kämpar för att fler kvinnor ska kunna ta nästa steg och kunna etablera sig i bolagsstyrelser och andra maktinstanser i samhället.

På samma sätt måste funktionsrättskampen kunna ske på fler håll. Samtidigt som vi kämpar för att fler ska få det stöd man behöver, måste vi också kämpa för att förbättra kvalitén inom assistansen. För ytterst kommer personer med funktionsnedsättning bara kunna bli en del av samhället på riktigt om det är lätt att rekrytera assistenter samtidigt som man slipper bli reducerade till ekonomiska objekt.

Det är snart dags för val till Europaparlamentet och miljöfrågan har äntligen fått den plats den förtjänar i debatten. Planetens välmående är ödesfrågan som vi inte kan blunda för. Men det finns också andra skäl till att tänka över vilken röstsedel som hamnar i urnan 26 maj. För just nu blåser det verkligen hårda vindar i Europa.

Det är i år åttio år sedan andra världskriget startade. Ett krig som föregicks av en samhällsdebatt mycket lik den vi ser i Sverige och stora delar av Europa idag. Förintelsen hade aldrig varit möjlig utan att gränserna för vad som ansågs vara acceptabelt successivt flyttades. Genom en propagandamaskin där fokus lades på skillnader mellan människor istället för likheter, där man medvetet förvrängde fakta och genom att demonisera olika grupper av människor, blev det mest fasansfulla vi kan tänka oss möjligt. Den förvrängda världsbilden gjorde att vanliga människor efter hand blev viktiga brickor för de makter som lovade att de kunde ställa allt till rätta. Folkets attityder gjorde det möjligt att släppa fram det maskineri som på olika sätt mördade mellan 11 och 17 miljoner människor.

Idag kan vi konstatera att det inte tar mer än en mansålder för oss att glömma. Trots att några få av förintelsens överlevare ännu lever och berättar denna fasansfulla historia, så ser vi att samma sak håller på att hända igen. En negativ attityd gentemot ”det främmande” har fått starkt fäste och vi ser åter hur gränserna för vad som anses acceptabelt att säga och göra mot varandra förflyttas.

Vi ser ett Europa som stänger gränserna för människor på flykt undan krig och terror.

Vi ser hur rörelser som vill begränsa kvinnors bestämmande över sina egna kroppar stärker sina positioner och vinner allt mera mark. Vi ser hur klimatet kring HBTQ-personer hårdnar och HBTQ-personers rättigheter stannar av eller inskränks. Vi ser lagförslag från etablerade partier som får håret att resa sig i nacken. Vi ser åter hur nazister marscherar på våra gator.

I en sådan tid ska vi vara glada och stolta över att vi lever i ett så öppet och demokratiskt samhälle som Sverige. Visst har vi mycket kvar att göra för HBTQ-personers rättigheter även i vårt land men på det stora hela är vi långt framme jämfört med många andra länder även i EU. I Polen har exempelvis regeringspartiet Lag och Rättvisa identifierat en ny fiende i denna valrörelse. Det var bara några månader sedan som dess partiledare kallade en deklaration för HBTQ-personers rättigheter för ”farlig”. Samma tendenser kan vi även se i andra EU-länder där högerextrema partier kommit till makten, däribland Ungern. Det är även ett faktum att i drygt hälften av EU:s medlemsländer är det fortfarande förbjudet att ingå samkönade äktenskap och i flera länder är det till och med reglerat av grundlagen.

Med andra ord blir det mer och mer uppenbart varför detta EU-val är viktigare än någonsin för att skydda HBTQ-personers rättigheter. Vi får inte gå tillbaka till det som skedde i 30-talets Tyskland och som EU bildades som motpol gentemot. Vi gröna vill se ett EU som utvecklas framåt även för HBTQ-personer och det är bland annat därför som vi i detta val har mänskliga rättigheter som prioriterad fråga.

Det ska vara en mänsklig rättighet att kunna leva med vem en vill även i EU och därför vill vi i Miljöpartiets Jämställdhets- och mångfaldskommitté, idag 17maj på Internationella dagen mot homofobi, bifobi och transfobi, uppmana er alla att gå och rösta i EU-valet. Lägg din röst på ett Europa för alla oavsett sexuell läggning. Lägg din röst på Miljöpartiet.

Rejn Karlgren (MP)

Ledamot i Jämställdhets- och mångfaldskommittén

Tiemon Okojevoh (MP)

Ledamot i Jämställdhets- och mångfaldskommittén

Alla som varit ägare eller tagit hand om en hund, vet vilket fantastiskt sällskap och trogen vän hunden är! Många fascineras också av hur smarta och lättlärda deras hund är. Ändå förvånas vi över vilken yrkesskicklighet en hund kan uppvisa, när de utför sina uppdrag som de utbildats för.

I Sverige finns drygt 250 ledarhundar i tjänst och ungefär 80% av dem är labradorer. Tack vare ökat bidrag från staten, så köptes 40 ledarhundar in förra året. Samtidigt pensioneras ungefär lika många ledarhundar och det gör att väntelistan för att få en ledarhund fortsätter växa, eftersom alltfler ansöker om dispositionsrätt för ledarhund.

Ledarhunden är ett ovärderligt hjälpmedel för personer utan ledsyn och förenklar möjligheten till ett aktivt, rörligt och självständigt liv. Ledarhunden är ett livsavgörande förflyttningshjälpmedel och en trogen vän. Alla hundägare har ansvar att ta hand om och sköta sin hund för att hen ska må bra och det ställs höga krav på den person som ansöker om och innehar en ledarhund. Det krävs ett samspel och ett ömsesidigt förtroende mellan förare och hund i ledarhundsekipaget.

Trots att statsbidraget höjts, så skulle det behöva ökas ännu mer för att minska kön för att få ledarhund och ge gravt synskadade personer möjligheten till ett friare och självständigare liv.

Vi behöver också hjälpas åt och sprida kunskap om ledarhundar och vad du bör tänka på som möter ett ledarhundsekipage.

Några tips för dig som möter ett ledarhundsekipage:

1. Tilltala eller klappa aldrig en ledarhund i tjänst som bär sin vita sele.

2. Utgå ifrån att föraren känner sin hund bäst och vet vad som fungerar för dem.

3. Tänk på att hundförbud inte innebär ledarhundsförbud. Var medveten om att ledarhundar normalt har tillträde till alla lokaler som är öppna för allmänheten, även restauranger och matbutiker.

Några tips till andra hundägare:

1. Distrahera aldrig en ledarhund för då riskerar du att utsätta ledarhundsföraren för fara.

2. Låt aldrig din hund gå nära eller hälsa på en ledarhund i tjänst, eftersom ledarhunden då riskerar att tappa fokus i sitt viktiga arbete.

3. Berätta gärna att du är i närheten och att du har en hund med dig.

4. Säg inte ledarhundens namn, ta inte ögonkontakt, klappa eller mata inte hunden och prata inte med den, när hunden bär sin vita sele.

5. När hunden inte har sele kan du fråga hundföraren om du får hälsa. Respektera om hen säger nej.

Stort tack för att du respekterar ledarhundens viktiga arbete och förarens säkerhet!

Mats Dellrud (Miljöpartiets Jämställdhets- och mångfaldskommitté)