Blogg


Ledarhunden - ett levande hjälpmedel och en trogen vän!

skickad 24 apr. 2019 02:46 av Linnea Sandahl


Alla som varit ägare eller tagit hand om en hund, vet vilket fantastiskt sällskap och trogen vän hunden är! Många fascineras också av hur smarta och lättlärda deras hund är. Ändå förvånas vi över vilken yrkesskicklighet en hund kan uppvisa, när de utför sina uppdrag som de utbildats för.

I Sverige finns drygt 250 ledarhundar i tjänst och ungefär 80% av dem är labradorer. Tack vare ökat bidrag från staten, så köptes 40 ledarhundar in förra året. Samtidigt pensioneras ungefär lika många ledarhundar och det gör att väntelistan för att få en ledarhund fortsätter växa, eftersom alltfler ansöker om dispositionsrätt för ledarhund.

Ledarhunden är ett ovärderligt hjälpmedel för personer utan ledsyn och förenklar möjligheten till ett aktivt, rörligt och självständigt liv. Ledarhunden är ett livsavgörande förflyttningshjälpmedel och en trogen vän. Alla hundägare har ansvar att ta hand om och sköta sin hund för att hen ska må bra och det ställs höga krav på den person som ansöker om och innehar en ledarhund. Det krävs ett samspel och ett ömsesidigt förtroende mellan förare och hund i ledarhundsekipaget.

Trots att statsbidraget höjts, så skulle det behöva ökas ännu mer för att minska kön för att få ledarhund och ge gravt synskadade personer möjligheten till ett friare och självständigare liv.

Vi behöver också hjälpas åt och sprida kunskap om ledarhundar och vad du bör tänka på som möter ett ledarhundsekipage.

Några tips för dig som möter ett ledarhundsekipage:

  1. Tilltala eller klappa aldrig en ledarhund i tjänst som bär sin vita sele.

  2. Utgå ifrån att föraren känner sin hund bäst och vet vad som fungerar för dem.

  3. Tänk på att hundförbud inte innebär ledarhundsförbud. Var medveten om att ledarhundar normalt har tillträde till alla lokaler som är öppna för allmänheten, även restauranger och matbutiker.

Några tips till andra hundägare:

  1. Distrahera aldrig en ledarhund för då riskerar du att utsätta ledarhundsföraren för fara.

  2. Låt aldrig din hund gå nära eller hälsa på en ledarhund i tjänst, eftersom ledarhunden då riskerar att tappa fokus i sitt viktiga arbete.

  3. Berätta gärna att du är i närheten och att du har en hund med dig.

  4. Säg inte ledarhundens namn, ta inte ögonkontakt, klappa eller mata inte hunden och prata inte med den, när hunden bär sin vita sele.

  5. När hunden inte har sele kan du fråga hundföraren om du får hälsa. Respektera om hen säger nej.

 

Stort tack för att du respekterar ledarhundens viktiga arbete och förarens säkerhet!

 

Mats Dellrud (Miljöpartiets Jämställdhets- och mångfaldskommitté)


Här delar vi fakta och tankar om den internationella dagen för avskaffandet av rasdiskriminering

skickad 21 mars 2019 02:22 av Linnea Sandahl

Här delar vi fakta och tankar om den internationella dagen för avskaffandet av rasdiskriminering

Enligt Sannings- och försoningskommissionens rapport från 1998 om våldsdåd under apartheid-eran begick den sydafrikanska polisen grova brott mot de mänskliga rättigheterna i Sharpeville genom användandet av övervåld i syfte att förhindra obeväpnade människor från att samlas. Detta blev anledningen till att det den 21 mars 1960 stiftades av FN en dag för att hedra offren i Sharpeville-massakern i Sydafrika, men även för att uppmärksamma om den rasdiskriminering som pågår än idag. Rasdiskrimineringskonventionen eller konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering antogs i december 1965. Anslutna nationer har således förbundit sig att avskaffa rasdiskriminering, förbjuda diskriminerande praxis, göra det straffbart att sprida idéer grundade på teorier om rasöverlägsenhet och att förbjuda organisationer som verkar för rasism. Sverige undertecknade rasdiskrimineringskonventionen redan i maj 1966. Konventionen trädde i kraft i Sverige 1972. (Wikipedia).


Diskriminering på grund av hudfärg eller etnisk tillhörighet visar sig i en mängd olika uttryck och är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.


”Rasdiskriminering tar många skepnader som alla är kränkningar mot mänskliga rättigheter och värdighet. Rasism försvagar de band som binder samhällen samman, kastar en skugga över mänsklighetens gemensamma öde och sår frön av misstro”, skrev UNESCOs generaldirektör Irina Bokova med anledning av dagen. (http://www.unesco.se/internationella-dagen-for-avskaffande-av-rasdiskriminering-21-mars/)


Kampen mot vardagsrasism får inte heller glömmas bort. Vardagsrasismen kan ta sig olika uttryck, både i skolor, på arbetsplatser, hos myndigheter, på median genom selektiv medie- och polisbevakning av brott, genom ojämlik fördelning av social service med mera. Att vardagsrasism existerar går inte att förneka. När någon utsätts för vardagsrasism kan det kännas väldigt plötsligt och blixtrande, även fast en varit utsatt många gånger förut. Så fort någon slänger ur sig saker som “vad bra svenska du pratar” eller när människor frågar vart du har ditt ursprung ifrån för att sedan låta det direkt leda samtalet till “alltså, jag har verkligen inget emot invandrare, men jag tycker vi tar emot alldeles för många”. Även om man inte har ett rasistiskt uppsåt är det viktigt att minnas att det kan vara vardagsrasism att t.ex. blanda in sina åsikter i invandringspolitik så fort ens samtalspartner berättar om sin bakgrund.

Vardagsrasism kan också vara när ens arbetskollegor, lärare, studiekamrater eller arbetsgivare ständigt påminner om att en minsann inte är en i gänget i den nationella gemenskapen. Det spelar ingen roll om du kom hit för ett år sedan, eller har växt upp här, eller vara född här men om du har ditt påbrå utifrån är det lätt att bli utpekad som något främmande och icke-hemmahörande. Det kan också vara när t.ex. någon låtsas att inte förstå ens svenska, det kan vara att inte ens bli kallad till intervju med sitt riktiga namn på CVt, men bli kallad till intervju direkt om en söker under typiskt svenskt namn. Det kan vara att bli “slumpmässigt utvald” vid kontroll på flygplatsen medan ens vita svenska kompisar får passera förbi som om ingenting hänt.

Samtidigt föds ingen med hat. Rasism sker genom inlärning och kan på samma sätt minska genom utbildning. Lagstiftning är en fundamental del av kampen mot rasism, men utbildning är också viktigt. Utbildning kan utveckla öppenhet och främja tolerans, anser många.

Den avgörande framgången i kampen mot rasism bestäms av oss som säger nej till vardagsrasism. Vi måste vägra att tolerera diskriminerande handlingar i vår vardag och visa att det inte är ”vardagligt” att diskriminera eller kränka människor.


Shadi Larsson (MP)
Alina Koltsova (MP)

Han kallade mig Blomflickan

skickad 21 mars 2019 00:42 av Linnea Sandahl

Idag är det den internationella dagen för Downs syndrom. Ett perfekt tillfälle att uppmärksamma och lyfta fram rättigheter för personer med detta syndrom. Orsaken till att dagen är vald till den 21 mars är eftersom personer med Downs syndrom har tre av kromosom nummer 21.


Min farbror Pentti var en man med ett stort hjärta. När jag föddes 1974 ringde min pappa till honom och berättade att jag skulle heta Kukka, vilket betyder blomma på finska. Men Penttis namn för mig blev ”Blomflickan”, ett namn som jag bär i mitt hjärta än idag.

Han brukade leka med oss barn när vi var på besök. Jag minns särskilt när ett stort åsk- och regnoväder hade skapat stora pölar som vi lekte i. Han kavlade upp byxbenen och sprang med oss genom vattnet och skrattade lika glatt som vi barn.


Pentti gjorde ett stort avtryck hos mig med sin omtanke och snällhet.

Han visade mig hur mycket ett stort och varmt hjärta kan göra för omgivningen.  

Pentti hade Downs syndrom. Men för mig var han en unik, och fin individ som var min farbror. Downs Syndrom var inte det som definierade allt han var även om det gjorde att han hade vissa utmärkande drag som är gemensamma för de som har detta syndrom.


Jag vill med den här texten lyfta fram hur viktigt det är att alla människor, oavsett vilka förutsättningar de har får möjlighet att hitta sin unika plats i samhället.

Alla har något som de kan dela med andra, att älska och bli älskade.

Lika rättigheter genom att få tillgång till utbildning, sysselsättning och vård ska gälla för alla, även för den med Downs Syndrom.


Tyvärr blev Pentti sjuk i 40 års åldern och läkare sade till min pappa att ”sådana som han lever ändå inte så länge” och gav inte honom den hjälp och rätt till vård som han hade. Detta ledde till att han dog tidigt.

Jag hoppas att den sortens diskriminering bara är ett mörkt minne och att samhällets attityder är förändrade sedan dess.


Jag vill att:

  • Barn utbildas i skolan om personer med olika sorters funktionsnedsättning, däribland Downs Syndrom.

  • Vård-och omsorgspersonal får utbildning om funktionsnedsättningar och då också om Downs Syndrom

  • Politiker driver frågor om lika rättigheter för alla.



”Blomflickan”

Kukkamariia Valtola Sjöberg (MP)

Sammankallande

Jämställdhets- och mångfaldskommittén


Svar på artikeln i SVD

skickad 15 mars 2019 07:53 av Linnea Sandahl

Kristian Ek svarar på denna artikeln https://www.svd.se/konsbytena-pa-barn-ar-ett-stort-experiment


Jag förfäras då jag läser artikeln ”Könsbytena på barn är ett stort experiment” publicerad i Svenska Dagbladet 13 mars, författad av ett antal läkare och professorer verksamma vid Göteborgs universitet och Sahlgrenska universitetssjukhuset. Min förfäran grundar sig i att jag själv är transperson och lidit av könsdysfori sedan puberteten, samt vetat att jag inte varit den flicka som omgivningen påstått så länge som jag kan minnas. För mig tog det 49 år innan jag kom ut. Jag är också nära anhörig till en ung person med samma diagnoser, som numera är vuxen. Jag ser att artikeln är full av faktafel utifrån både befintlig statistik och erfarenhet. Trots att jag är känslomässigt engagerad, vill jag försöka bemöta det som skrivs.


Till att börja med uppfattar jag att artikeln skrivits av ett antal besvikna personer som inte fått det forskningsbidrag som de önskat. Det är viktigt att inte låta besvikelsen över uteblivna forskningsmedel gå ut över en redan sårbar grupp. Artikeln baseras på ett antal antaganden utan vetenskaplig grund och som rent sakligt är fel. Samtidigt som skribenterna fritt fabulerar fakta, hävdar de att det är just vad de vill få fram genom forskning. Språkbruket är kränkande och behandlingen kallas könskonträr istället för könskorrigerande eller könsbekräftande vilket är den riktiga termen.


I Sverige har Inga barn med könsdysfori genomgått könsbekräftande nedre kirurgi, vilket är det som skribenterna hävdar. Ingen under 18 år har möjlighet till detta eftersom det krävs just att en är 18 år, utredd, har levt under en tid enligt sin könsidentitet och därefter ansökt om detta till rättsliga rådet där frågan avgörs. I Sverige får som regel inga barn under 18 år, med könsdysfori behandling utan föräldrars medgivande och om de ska få något annat än hormonblockerare måste de fyllt 16 år.


Skribenterna hävdar vidare att en utredning går lättvindigt till och att det endast krävs tre samtal. Min erfarenhet är att det är många och långa samtal. Kön till transvården är olika beroende på vart i landet du bor, men snittet för ett första samtal ligger på runt året och utredningen därefter på något liknande. I många fall tar det längre tid än så, framförallt om barnet är ungt eller det allra minsta osäkert. Hur familjesituationen ser ut utreds också och vårdnadshavare är som regel delaktiga.


Samtidigt som skribenterna påstår att det inte finns statistik eller väldigt bristfällig sådan fortsätter de att ändå att dra slutsatser utifrån denna. Det blir tydligt att för mig att de artikelförfattarna, sina fina titlar till trots, inte tagit del av den forskning och den gedigna utredning i ämnet som faktiskt finns. Socialstyrelsens kunskapsdokument "God vård av barn och ungdomar med könsdysfori" är framtaget i samarbete med landets bästa forskare och kliniskt verksamma läkare inom området. Det rekommenderar bland annat hormonterapi, efter fastställd diagnos.Helt uppenbart anser inte Gillberg m.fl att detta duger.


Gillberg mfl. anser att könsdysfori som startar i sena barn - och ungdomsår inte är en isolerad fråga utan hänger i hop med”vem är jag-problematik” relaterad till utvecklingsneurologiska/neuropsykiatriska problem, ätstörningar, depressioner och trauma hos unga. Den som vet vad könsdysfori handlar om förstår också att det leder till just det som beskrivs, inte utlöses av.

Jag är oerhört tacksam över att just de personer som framför sina åsikter i artikeln inte fått sitt forskningsbidrag beviljat. Jag som transperson skulle inte vilja att min framtida behandling låg i deras händer, eller att en ung person med liknande upplevelse som jag skulle bli utsatt för deras forskningsexperiment. Jag ser ju att de är väldigt lite pålästa i hur frågan påverkar de som faktiskt är direkt berörda. De ifrågasätter socialstyrelsens rekommendationer och verkar inte ha läst den utredning som tagits fram på regeringens initiativ angående transpersoners livsvillkor. Utredningen Transpersoner i Sverige är drygt 900 sidor och går att hitta på regeringens hemsida.


Påståendet att könsdysfori som växer fram under barn och ungdomsåren inte har något samband med vuxnas rätt att leva som de vill och att de endast vänder sig mot könsdysfori som börjar i åldrarna 10–17 år är makalöst okunnigt, om en vet något om vad det innebär att vara transperson. När tror skribenterna att en person blir transsexuell? När personen fyller 18 år? Att könsdysfori blir extra påtagligt i puberteten är inget konstigt, eftersom det är då som kroppen förändras radikalt och det är då det sätts på sin spets om en upplever sig blivit tilldelad fel kön vid födseln och det är då könsdysforin faktiskt kan blomma ut på allvar. Innan puberteten är flickor och pojkars kroppar rätt lika förutom det som finns mellan benen. Naturligtvis är detta en del av HBTQ - frågan.

Att vara transperson är ingen sjukdom och det är inte något som uppstår i vuxen ålder.

Den forskning som behövs är den med syfte att förbättra och optimera den könsbekräftande vården och stödet för transpersoner genom hela livet och göra den tillgänglig för de som behöver den.

Kristian Ek (mp) vice sammankallande i Jämställdhets- och mångfaldskommittén


Ruotsinsuomalaisten päivä- Sverigefinnarnas dag 24/2!

skickad 23 feb. 2019 22:39 av Linnea Sandahl

Idag är det Sverigefinnarnas dag, en utmärkt dag att lyfta fram vår nationella minoritet som det sällan talas om och för vilken intresset är ganska lågt.

Visste du att finnar har utsatts för rasbiologisk forskning i Sverige och blivit utdömda som en lägre stående ras som ingen svensk borde beblanda sig med?

Det hände i början på 1900-talet och jag undrar om någon har tagit ansvar för det?

Har ursäkter lämnats till sverigefinnarna från den svenska regeringen?

Kanske tänker du att det är bättre att lämna det gamla bakom sig, varför tjata om något som redan hänt och som ”ingen” längre tror på?

Tyvärr är det inte enbart historia utan fördomar florerar även idag.


Jag är sverigefinne och jag har fått höra att jag är en ”finnjävel”.  

Mina upplevelser sträcker sig från att ha fått mitt namn till min kultur nedvärderad och hånskrattad åt.

Hur ofta skrattar du åt stereotypa skämt om ”Pekka med kniven” eller ser på finnar som alkoholiserade och misslyckade personer? Kanske börjar de fördomarna ändå ge vika men fortfarande finns det andra stereotypa bilder som delas. Fördomarna om sverigefinnar sprids på olika sätt. Från klipp på sociala media med finnar som beter sig ”lustigt” till kommentarer så som ”bara en finsk hjärna kan komma på något så äckligt” när du berättar om en finsk maträtt.

I ljuset av den långa historien av rasbiologisk forskning och nedvärdering och nedtryckande av sverigefinsk kultur är sådana kommentarer en fortsättning på det förtryck som få vill se och erkänna att det finns.  


Förtrycket mot våra nationella minoriteter och vårt urfolk samerna som pågått i århundraden är djupt problematiskt och något som vi är alldeles för tysta om i Sverige idag.

Andra rättighetsrörelser har kommit lite längre och får mer uppmärksamhet medan den som vill berätta om våra nationella minoriteter i bästa fall möts av ett ljumt intresse i andra hand ett totalt förnekande att det ens finns några problem att ta tag i.


När det gäller just gruppen Sverigefinnar kan jag ändå ana en viss ljusning då jag upplever att fler och fler lämnar gamla fördomar bakom sig. Dock finns en hel del kvar att jobba på ändå.

Ingen är fri innan vi alla är fria brukar det heta i rörelser som kräver sina rättigheter, därför vill jag att:

  • Undervisningen om våra nationella minoriteter stärks i skolan.

  • Krafttag tas för att fler ska få möjlighet att studera de nationella minoritetsspråken.

  • Ursäkter ges till de nationella minoriteter som utsatts för förtryck som pågått med statens samverkan genom åren t ex genom rasbiologisk forskning.



Kukkamariia Valtola Sjöberg

Sverigefinne

Sammankallande

Miljöpartiets Jämställdhets- och mångfaldskommitté

Rätten till sitt språk

skickad 20 feb. 2019 23:11 av Linnea Sandahl

Idag är det den internationella dagen för modersmål. Dagen instiftades 1999 för att påminna om alla människors rätt att fritt få tala och skriva sitt modersmål.

Vi lever i en värld där jag upplever att medvetenheten om vikten av utbildning är relativt stor. Dock är det min känsla att vi inte värdesätter alla språkkunskaper på samma sätt.


Många lyfter fram att det är viktigt med svenska för att kunna tala och skriva, för då kan vi kommunicera med varandra, få jobb, uttrycka oss i vardagen osv.

I skolan lär vi oss engelska och ofta något annat språk som tyska, franska eller spanska och det är ju superbra för då kan vi få jobb som kräver dessa kunskaper. Vi kan prata med andra när vi reser och kan lära oss mer om vår omvärld.

Men det är någonstans här som jag upplever att viljan och förståelsen för att människor ska få lära sig och upprätthålla kunskaper om andra språk tar slut.


Jag har aldrig blivit bemött med så mycket nedlåtande kommentarer och ovilja som när jag själv läst mitt modersmål, finska, i skolan eller när jag försökte få mina barns rättigheter att få läsa det.

Ingen har uttryckt hur bra det är att jag kan språket eller hur bra det vore att mina barn kunde lära sig språket och den finska kulturen.

Jag har fått höra från rektorer att ”det är inte mitt ansvar” när det inte finns lärare och jag läser debattartiklar från olika partier där de tycker att modersmål ska inte samhället betala för.


Plötsligt är en språkkunskap inget värd. Att denna syn bygger på okunskap om värdet av att kunna olika språk och särskilt att kunna sitt modersmål vill ingen tillstå. Eller att den helt enkelt bygger på bilden av hur ”fint” det är att kunna något och att annat är ”värdelöst”.


Jag skulle inte ens behöva skriva det men jag väljer att göra det eftersom det finns så många röster som påstår något annat:


  • Jag har fått flera jobb på grund av att jag kan finska.

  • Jag kan hjälpa andra på grund av att jag kan finska, t ex när jag besöker min pappa på hans äldreboende. I och med att han pga sjukdom glömt mycket av svenska språket kan jag hjälpa honom och personalen genom min språkkunskap.

  • Jag har som politiker kunnat kommunicera mitt partis politik på finska.


Exempel är många och det är sorgligt att jag ens ska behöva förklara hur viktigt det är och en enorm resurs att människor kan olika språk.


Därför är den internationella dagen för modersmål av stor vikt, på det sättet kan vi lyfta fram att språk är viktigt, oavsett vilket språk det är!


Kukkamariia Valtola Sjöberg

Sammankallande

Jämställdhets- och mångfaldskommittén



Kvinnors kön ska inte stympas!

skickad 6 feb. 2019 05:08 av Linnea Sandahl

Idag är det den Internationella dagen mot kvinnlig könsstympning. En väldigt viktig fråga! Flickors och kvinnors kön och sexualitet är något som olika samhällen ofta försökt och försöker kontrollera. Kvinnor i många delar av världen, även i Sverige, är inte alltid fria att leva sina liv med möjligheten att besluta om sin egen kropp och sexualitet. Detta måste vi ändra på!


Det finns olika uppskattningar av förekomst av könsstympning bland flickor och kvinnor i Sverige. Enligt Socialstyrelsen beräknas att 38 000 flickor och kvinnor bosatta i Sverige i dag kan vara könsstympade. Av dessa är cirka 7 000 flickor under 18 år. Tyvärr är det här ett problem som vi inte riktigt har koll på hur stort det är i antal, då vi inte heller vet hur många som könsstympats innan de kom till Sverige. Varje fall är ett övergrepp och en misshandel som får allvarliga konsekvenser för den utsatta, vi behöver både få mer kunskap om frågan men också bättre metoder för att förhindra att detta sker.


Könsstympning av flickor och kvinnor är förbjudet enligt lag i Sverige, även om flickan blir könsstympad utanför Sveriges gränser. Det är en del av det hedersrelaterade våldet och förtrycket och vi måste jobba ännu hårdare för att få ett slut på detta.

I hela världen beräknas mer än 200 miljoner flickor och kvinnor vara könsstympade och varje år riskerar cirka 3 miljoner flickor att bli utsatta för någon typ av könsstympning. Det är så mycket lidande som hade kunnat förhindrats!

Miljöpartiet vill:  

  • Bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck både nationellt och internationellt.

  • Skapa bättre förutsättningar för kvinnojourernas arbete genom mer långsiktigt    ekonomiskt stöd.

  • Skärpa straffen för brott med hedersmotiv.

  • Utöka arbetet med att förebygga hedersnormer och utbilda relevanta myndigheter och personal i t ex skola om hedersrelaterat våld och förtryck.


  • Stärka kompetensen hos socialtjänsten, skolan och hos andra som i olika sammanhang möter barn och ungdomar, i att arbeta med hedersrelaterade ärenden.



Kukkamariia Valtola Sjöberg (MP)

Sammankallande

Jämställdhets- och mångfaldskommittén


Samernas nationaldag

skickad 6 feb. 2019 05:02 av Linnea Sandahl

Det allra första samiska landsmötet hölls i norska Trondheim den 6 februari 1917. Mötet samlade över 100 personer. Många av de närvarande var kvinnor. Till minne av detta möte firas samernas nationaldag.


Kanske flaggar du idag med den samiska flaggan som godkändes 1986?


Vet du om vad alla färger betyder på den?

Det gröna står för växtlighet och landet Sápmi, Samernas land, det blå för vattnet, det röda för elden och det gula för solen. Ringen på flaggan är andligheten som binder ihop de fyra elementen/färgerna.

Passa på också och lyssna till den samiska nationalsången som heter ”Sámi soga lávlla”, som skrevs 1906 av Isak Saba och komponerades senare av Arne Sörlie, den finns att lyssna på t ex på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=a4hjMzjbANE


Samerna är ursprungsfolk och nationell minoritet i Sverige och samiskan är ett nationellt minoritetsspråk.

Men samerna får alldeles för lite uppmärksamhet och får kämpa för sina rättigheter här i vårt land.

Det är som om det förtryck som funnits genom århundradena nu även omgärdas av en stor tystnad. Hur mycket skrivs och talas det om samernas rättigheter och kultur?

Själv känner jag att jag har alldeles för lite kunskaper och verkligen måste ta mitt ansvar för att lära mig mer!

Jag tillhör ju själv den nationella minoriteten, sverigefinnarna, och känner starkt att det är viktigt att alla nationella minoriteter och urfolket får sina rättigheter och att våra kulturer lyfts fram och berättas mer om. Jag tror att den stora bristen på kunskap som finns gör också att det bland många i allmänheten inte finns ett så stort intresse för varken urfolket samerna eller andra nationella minoriteter.


Sverige bör stärka samernas självbestämmande och inflytande bland annat genom skriva under ILO:s konvention 169 om urfolks rättigheter och ta ansvar och ge upprättelse för historiska övergrepp. För den som vill läsa konventionen finns den här (på engelska): http://ilo.org/dyn/normlex/en/f?p=NORMLEXPUB:12100:0::NO::P12100_ILO_CODE:C169

Det är också viktigt att skolan följer läroplanen och verkligen ger barnen kunskap om våra nationella minoriteter och urfolket samerna. Så här står det att barnen ska ha fått med sig i grundskolan: ”kunskaper om de nationella minoriteternas kultur, språk, religion och historia” (Lgr11, avsnitt 2.2).

Jag undrar ibland hur det efterföljs och hur många barn som verkligen får med sig kunskaper om dessa frågor. Tidigare har jag läst att många lärare känner att de behöver mer information om de nationella minoriteterna och stöd i hur de ska undervisa om detta.

Det kan vara viktigt för våra kommuner att följa upp hur kunskaper ges till våra barn om de nationella minoriteterna och urfolket samerna.


Jag ska ta ansvar för min egen okunskap genom att läsa på mer om samerna. Jag funderar på om kommittén jag leder kanske kunde förlägga ett av våra möten i Sápmi. På så sätt skulle vi på plats kunna få mer information om Sveriges urfolk.
Genom mer kunskap kan vi sprida information om rättigheter, kultur och ge upprättelse.
Det är något väl värt att jobba för!

Kukkamariia Valtola Sjöberg (MP)

Sammankallande

Jämställdhets- och mångfaldskommittén


Förintelsens minnesdag den 27/1 behövs

skickad 27 jan. 2019 00:05 av Linnea Sandahl

Under 2019 ska jag utbilda mig till antinazistisk folkbildare. Det känns som en av de viktigaste sakerna jag kan göra just nu.


Kanske finns det de som tänker att vi inte behöver prata om Förintelsen? Varför ska vi lyfta fram de fruktansvärda, uttänkta, planerade och grymma händelser som ledde till att miljontals judar, romer, funktionsnedsatta, homosexuella och oliktänkande, mördades av nazister under andra världskriget? Det var ju så länge sen kanske någon tänker.

Kanske finns det de som tycker att vi har pratat nog om detta? Eller att det inte är viktigt längre?


Jag tror att det är av yttersta vikt att prata om Förintelsen. Vi behöver minnas för att se till att vi rör oss mot en medmänskligare värld.

Genom att komma ihåg, genom att se vad grymheter och ondska leder till, kan vi också slå in på andra spår än vad som gjordes då. Vi kan fatta beslut som formar världen efter den enkla idéen om att vi alla som jämbördiga delar denna jord med varandra.

Vi delar tid och rum med varandra och när vi delar den med varandra gör vi det på lika villkor. Allt annat är humbug, det vill säga dumheter.

Att dela in människor efter olika kategorier som skulle ha olika mänskliga rättigheter är totalt vidrigt.


Tyvärr är detta inte givet även idag. Även med vetskapen om andra världskrigets grymheter går vi med raska steg mot mindre medkänsla känner jag.

Partier och personer som är emot lika rättigheter, jämställdhet och jämlikhet vinner mark i land efter land medan människor jublar över åsikter som sliter medmänskligheten isär.

Kommentarsfälten på internet fylls av snabba omdömen om varandra så som ”offerkofta”, ”idiot” eller andra mer eller mindre ”kreativa” benämningar på andra.

Ibland känns det som att kliva ner i en avgrund av elakheter och självintresse.

Det kan kännas som småsaker i en text om Förintelsen, men det är en känsla av att leva i en tid där det spelar mindre roll vilken medmänniska du är än om du lyckats få andra med dig på ett hånskratt eller bygga dig en karriär av elakheter.


När jag såg nazister marschera i Almedalen kröp en kall kår längs med ryggraden. Att det valet, att vara nazist på 2000-talet, fortfarande känns lockande för vissa känns fruktansvärt.

Men tyvärr är jag inte så förvånad då jag tycker mig se en rörelse som går som en våg över världen, en rörelse som fångar upp alla som böjer sig lätt för vilken vind som helst. En förflyttning som fångar upp alla som är arga, missnöjda, frustrerade och som älskar att hata mer än att älska.


Kommer du ihåg som barn, när du såg något du blev rädd för, eller när någon var elak?

Kommer du ihåg din reaktion av chock och misstro? Varför var personen elak mot någon annan?

Det var ofattbart.

Jag tror att det är viktigt att behålla sin förmåga att bli chockad över elakheter och grymheter och samtidigt hålla sitt hjärta varmt och ömt inför sina medmänniskor.

På så sätt blir onda handlingar mot andra svårare att både göra och uthärda att tyst följa vid sidan om.

Vi behöver agera i vardagen mot mobbning, mot elakheter och grymheter och förstå att varje handling spelar roll.

Det spelar roll vad jag skriver, säger och gör.


Det känns bra att regeringen vill att ett museum öppnas som ska uppmärksamma Förintelsen.

Det är också viktigt att kunskapen hålls vid liv i skolor så våra barn och unga får information om hur ondskan kan komma till makten men också om hur den stora massans tystnad kan leda till massmord. När för få säger ifrån får mörkret plats att växa.

Det är vårt ansvar som vuxna att både bilda oss själva om Förintelsen men också sprida den kunskapen vidare till barnen.


Jag vill inte vara på väg till ett nytt Auschwitz, jag vill röra mig tillsammans med mina medmänniskor mot en bättre plats.

Därför kommer jag alltid minnas Förintelsen, jag kommer prata om den, skriva om den, och göra allt för att vi tillsammans ska bege oss mot en bättre plats.


Kukkamariia Valtola Sjöberg

Sammankallande JMK

Studerande till antinazistisk folkbildare


Bara din närvaro som kvinna gör att medellönen inom naturvetenskapliga yrken går ner

skickad 10 dec. 2018 09:35 av Linnea Sandahl

Idag ska Nobelpriset delas ut och för femte gången någonsin får en kvinna en del av priset i kemi. Hon heter Frances Arnold och trots att hon är 40 år äldre än mig bemöts kvinnliga universitetsstuderande inom naturvetenskap på liknande sätt nu som då.  

Under min första kurs i kemi kom en manlig studerande fram till mig och sa att jag inte borde vara där. ”Bara din närvaro som kvinna gör att medellönen inom naturvetenskapliga yrken går ner.” Jag kunde inte bemöta hans påhopp eftersom det sorgliga är att han har helt rätt. Inom civilingenjörsyrken har de inriktningar med högst andel kvinnor avsevärt lägre lön än de med högst andel män. Istället för att angripa mig som kvinna borde han tillsammans med mig kämpa för lika lön för lika arbete oavsett könsidentitet!

Inom naturvetenskapliga institutioner dominerar männen fortfarande kraftigt, framför allt på högre positioner. Alltför många behandlar kvinnliga universitetsstuderande nedvärderande och ifrågasättande. Som kvinna måste jag prestera bättre än manliga kurskamrater vid rapporter och andra inlämningsuppgifter för att få samma betyg.

Jag kallar det för ”lilla-gumman-syndromet”, när de utgår ifrån att jag som kvinna inte förstår eller kan utföra en specifik uppgift. De förklarar för mig vad som ska göras och hur det ska gå till, trots att jag inte bett om det och mycket väl kan utföra uppgiften utan (extra) hjälp.

Vid presentationer av kvinnliga forskares rapporter och artiklar förminskas deras forskningsresultat. Många gånger beskrivs de kvinnliga forskarnas utseende och kroppsformer, istället för att helt fokusera på deras upptäckter och resultat. Hittills har jag aldrig hört en manlig forskares utseende eller kroppsform beskrivas på det sättet.

Frances Arnold är en viktig förebild för mig. Hon har fått kämpa för sin rätt som kvinnlig forskare att inte tryckas ner av manliga forskarkollegor. Istället har hon dragit nytta av sin erfarenhet och gjort det till sin styrka.

Jag vill uppmana alla andra kvinnliga studerande på naturvetenskapliga institutioner att kämpa vidare. Vi får inte ge upp förrän vi har samma rättigheter för lika arbete som männen!


Astrid Dellrud (gästbloggare)


1-10 of 46